Sverige har byggt ut sin högre utbildning kraftigt, utan att samtidigt diskutera vilken typ av universitetssystem landet behöver. Fler studenter tas in, administrationen växer och kraven anpassas nedåt för att hålla genomströmningen uppe. Samtidigt förändras arbetsmarknaden snabbt genom teknikutveckling och artificiell intelligens. Tiden är mogen för en genomgripande universitetsreform.

Sverige har inte gjort någon ordentlig översyn av universitet och högskolor på flera decennier. De senaste mer omfattande förändringarna gjordes runt år 2000 och hade syftet att öka intaget av studenter under mottot ”öppna högskolan”, vilket presenterades som en demokratisk åtgärd. Samtidigt har resultaten i grund och gymnasieskolor inte förbättrats, vilket vi ser i internationella undersökningar. Den högre utbildningen tar nu in inte bara fler utan också sämre förberedda studenter, vilket leder till avhopp, behov av stöd och sänkning av krav. Minskande barnkullar och stora tekniska och ekonomiska förändringar i samhället gör att det nu är ett bra tillfälle att se över utbud och regler kring högre utbildning. Vi bör inte bara göra justeringar utan se över övergripande strukturer.

Sverige har sedan grundskolans införande 1962 följt två principer i sina utbildningsreformer: I jämlikhetens namn ska alla elever inplaceras efter ålder och inte efter kunskap eller ansträngning, och alla utbildningar ska stöpas i samma form. Mottot är: ”Alla är lika och alla ska med.” Vi har grundskola upp till 16 år, gymnasieskolan till 19 år och sedan högskola. Att eleverna är helt olika och studerar med olika målmedvetenhet spelar ingen roll. Dessutom eftersträvas ”genomströmning”, vilket innebär att alla antagna antas lämna en utbildning med en examen. Vi har utvecklat ett dyrbart och inte särskilt effektivt system med stöd i stället för att utgå från elevens eget ansvar.