Varje år riktar Klimatpolitiska rådet samma kritik mot regeringens klimatpolitik: åtgärderna räcker inte för att nå målen. Kritiken har återkommit under flera regeringar och har blivit ett förutsägbart inslag i klimatdebatten. Men om slutsatsen alltid blir densamma väcks en mer grundläggande fråga: handlar problemet om bristande politiska beslut – eller om hur hela systemet är konstruerat?
Klimatpolitiska rådet presenterade i mars sin årliga granskning av regeringens klimatpolitik. Och varje år landar rapporten i ungefär samma slutsats: politiken är inte tillräcklig för att nå de uppsatta målen. Det gäller oavsett regering. Socialdemokratiska regeringar fick denna kritik. Den nuvarande regeringen får samma kritik. Formuleringarna varierar något, men innebörden är stabil över tid; utsläppsminskningarna går för långsamt, styrmedlen är otillräckliga och beslut skjuts på framtiden. Detta mönster är så tydligt att det i sig förtjänar analys. Det mest uppenbara sättet att tolka det är att svensk klimatpolitik konsekvent har misslyckats. Det finns ett gap mellan ambition och genomförande som ingen regering har förmått stänga. Men det finns också en annan tolkning, som sällan diskuteras öppet, nämligen att problemet inte bara handlar om politikens innehåll utan om hur hela systemet är konstruerat.
