I den bioaktuella skräckfilmen ”Weapons” försvinner en skolklass under mystiska omständigheter. Via sex olika perspektiv nystas mysteriet upp. En film med stor potential, som delvis gick förlorad i sensation och underhållning.

Berättelser är som drömmar – vissa av dem är liksom för fina och väsentliga för att man ska vilja släppa ut dem i verkligheten. Sedan synopsen och trailern till ”Weapons” lanserades har tankarna varit många om vad som sker i denna film. Premissen är att 17 barn, tillika klasskamrater, klockan 02:17 springer upp från sina sängar och försvinner ut i natten. I sin enkelhet finns något briljant i detta koncept, för inget väcker väl så många frågor som försvinnanden, och när det rör sig om barn är det svårt för hjärtat att inte brista. Hur kan 17 barn spårlöst vara borta, frågar man sig, men inser snart att vi i verkligheten står inför en ännu större fråga – hur kan miljontals barn i detta nu vara försvunna?

”Weapons” tilldrar sig i en ordinär amerikansk småstad och berättas ur sex olika perspektiv. Vi får möta lärarinnan till klassen, en far till ett av de försvunna barnen, en polis, en kriminell, skolans rektor och det enda barnet från klassen som inte försvann. Filmen börjar med att en flickröst berättar om försvinnandet, och när vi väl möter våra huvudpersoner har tragedin redan inträffat. Till en början finns en förståelse för den outhärdliga stämning som uppkommer vid försvinnandet, som har behandlats i storartade filmer som ”Utflykt i det okända” och ”Spårlöst försvunnen”, men snart ger denna vika för ett narrativ som finner sanningen i kvantiteten av perspektiv snarare än i något mer substantiellt.