Det är 50 år sedan Stanley Kubricks mästerverk ”Barry Lyndon” hade premiär. I filmen återkommer Kubrick till ämnet om att människan är för bristfällig för de stora visioner som hon bär på. Samtidigt utgör filmen i sig ett bevis för visioners möjlighet – estetiken är så vacker att man tappar andan.
Ytligt sett är Stanley Kubrick (1928–1999) en regissör som är svår att ringa in, eftersom han var verksam i så många olika genrer som komedi, drama, skräck, science fiction, krig och erotik. På djupet återkommer dock regissören ständigt till ett tema om människans bristfälliga försök att förverkliga sina stora visioner. Att detta tema är viktigt för Kubrick är inte överraskande, med tanke på vilken stor visionär han själv var. Visionen – både som konstverk och utövning – var nog aldrig så tydlig som i hans tionde långfilm, ”Barry Lyndon”, från 1975.
Tekniskt sett är filmen ett storverk. Kubrick lånade filmutrustning från rymdstyrelsen Nasa som var anpassad för att kunna filma månen i svag belysning, och denna teknik gav möjlighet att fånga in ett unikt sken genom att fokusera på naturligt ljus, som ljus från stearinljus och dovt solsken. I vanliga fall är filmer utelämnade till syntetiska ljuskällor, och om de använder sig av autentiskt ljus behöver det inte alltid bli så lyckat, eftersom kameran inte förmår fånga skenet i dess äkthet. Att se ”Barry Lyndon” är som att springa igenom ett konstmuseum och översköljas av mästerligt komponerade bilder.
