Vi mäter, sorterar och dömer människors begåvning – samtidigt som förmågan att synas, sälja sig själv och nå sitt mål allt oftare förväxlas med intelligens. Roland Paulsens bok ”Avbegåvad” ställer en obekväm fråga: Tänk om vår tids smartaste människor inte är särskilt kloka?
I de sociala mediernas forsande flöden är det vanligare att bemöta meningsmotståndare med okvädningsord som oftast anspelar på deras kognitiva funktioner än med sakliga argument. De flesta som framfört en åsikt får därför finna sig i att tilldelas en låg IQ och i synnerhet under en högintensiv valrörelse då människor med en egen IQ som sannolikt inte skulle tåla närmare granskning har mycket bestämda åsikter om var andra befinner sig på IQ-skalan. Om man nu ska snacka om saker man inte begriper. Som IQ.
För vad är egentligen IQ? Ända sedan Alfred Binet introducerade det första intelligenstestet 1905 har de lärde tvistat om dess reliabilitet, relativitet och relevans. Senast i raden är Roland Paulsen, som just kommit ut med essäberättelsen ”Avbegåvad”, där han konstfullt väver samman turerna och de tvära kasten inom såväl intelligensforskningen som i den egna uppväxtens tveeggade klassidentitet. Som barnbarn till sin rikskända farmor Marit fick han erfara både lantgårdens generösa svängrum och fattigdomens åtdragna svångrem i föräldrahemmets försämrade ekonomi.












