Det här är en översättning av ett inlägg på WeChat, av användaren yashalong2000. Det blev viralt i Kina, men plockades senare bort av censorerna. Det ligger dock kvar på nätet, arkiverat, utanför Kina. Det är okänt vem som skrivit det och var hon bor, men hennes text slog an en ton hos kinesiska internetanvändare, som spred hennes text mycket.
Smoggen har gjort att jag känner mig lättirriterad nuförtiden. Mitt barn har ont i halsen och hostar. Jag låter henne stanna hemma från skolan. På WeChat argumenterade jag för att man borde installera luftrenare i skolorna, men jag vet inte hur effektiva de egentligen skulle vara. Föräldrar i Kina känner sig ofta deprimerande maktlösa.
Vi har haft ”grått dis” i många år. Till att börja med visste vi inte vad det var. I vår enfald trodde vi att det var dimma, damm, eller något annat. Vi visste inte att det finns något som heter PM2.5 som tar sig in i alveolerna i våra lungor och vidare in i blodet.
Vi får till stor del tacka den amerikanska ambassaden för den här informationen. Det var bara efter att de ihärdigt publicerat PM2.5-indexet varje dag som många av oss fick upp ögonen för det här, och hur hemskt det är.
Till att börja med gjorde de kinesiska medierna narr av USA:s ambassad och sade att den lade sig i våra inre angelägenheter och försökte lägga sina amerikanska värderingar på Kina. Jag minns fortfarande hur de där ”experterna” på tv-nyheterna log och sade att PM2.5 inte var något att oroa sig för, och att Kina inte behövde publicera data om det.
När det inte längre gick att dölja sanningen erkände de att det som de hade sagt inte var sant. Men ingen bad om ursäkt. Ingen har någonsin bett om ursäkt.
Regeringen bad inte om ursäkt. Media bad inte om ursäkt. Experterna bad inte om ursäkt. De hanterade det hela som om ingenting hade hänt, som om de aldrig hade hånat den amerikanska ambassaden, och som om ”experterna” aldrig hade sagt att PM2.5 inte var något att oroa sig för.
Visste de verkligen inte bättre? Ett stort land, med över en miljard invånare och massor av vetenskapsmän och tekniker, kände ingen till ett så enkelt faktum?
Ibland vill jag verkligen tala om för dem varför jag inte kan hata USA! Jag vet att det finns intressekonflikter och konkurrens mellan länder. Men jag vet också att det var en grupp amerikaner som upplyste oss kineser om att vår luft var väldigt farlig, och att det fanns något som hette PM2.5-index, som låg högt över gränsvärdet. De sade att vi borde försöka rena luften och bära andningsmasker, annars skulle vår hälsa skadas allvarligt. Men våra egna medier sade åt oss att amerikanerna ljög. Vem av dem borde jag hata?
För två dagar sedan läste jag en artikel av Yang Yue [med rubriken ”Vad är det för slags hänsynslöshet som driver er att tvinga barn att studera i smog?”, som postades på WeChat]. Den togs bort av censorerna efter att jag hade delat den. Artikelförfattaren kan ha haft rätt eller fel, det spelar ingen roll. Problemet är att artikeln togs bort. Varför togs den bort? Vi vet alla varför.
Jag blev väldigt upprörd över att mitt barn hade ont i halsen, och mitt sinne var fyllt av klagan mot våra ledares brist på omtanke. Jag luftade min frustration vid matbordet: ”Varför finns det luftrenare på statliga kontor, men inte i skolor? Jag tycker att det bästa sättet att få våra ledare att göra något åt smoggen skulle vara att tvinga dem att arbeta utomhus!”
Jag sade några andra saker också, som jag inte tänker upprepa här. Min svärfar blev väldigt orolig när han hörde mig säga sådana saker inför mitt barn. ”Tänk om barnet går omkring och sprider det där”, sade han. Hans kommentar gjorde mig ännu argare. Luftkvaliteten är så dålig, och ändå ska jag inte få säga några ord för att kritisera regeringen! Vad är det här för ett samhälle?
Jag förstår så klart hur min svärfar tänker. Han kommer från en generation som knäckts av rädsla. De har upplevt en rädsla som vi inte har upplevt, och den här rädslan har till sist förvandlats till dyrkan. Jag har inte så mycket hopp för den generationen; deras glöd har nästan släckts. Jag önskar bara att de inte påverkade nästa generation så mycket. Just på grund av det här har jag alltid förkastat goda råd från den äldre generationen.
Men har inte även vi unga människor den här rädslan i oss? Den är så klart inte så stark, men vem kan förneka att den finns där? När jag skriver den här artikeln så utelämnar jag medvetet mycket av det jag egentligen skulle vilja säga.
Det här är ett land av ynkryggar. De modiga, som säger ifrån, betalar priset. Det finns många exempel, som Sun Zhigang-incidenten. De reportrar som rapporterade om den betalade med sin egen framtid, och vi har glömt dem.
Jag tror att vi har det bättre än den förra generationen eftersom vi vet om att den här rädslan finns, och vi vet att rädslan är inte sanningen. Vi vet också att under rädslan finns det ett val mellan rätt och fel. Det här är som ett frö, som kanske kommer att blomma i framtiden, för att åter göra himlen blå för de generationer som ska komma.
