Finanspolitiska rådet levererar skarp kritik mot regeringens budget för att den egentligen lånar till jobbskatteavdrag och sänkning av matmoms genom en dribbling där regeringen säger att lånen går till försvaret. I klartext brukar sådant benämnas ”valfläsk”. Men ska man vara krass så borde något råd också granska Finanspolitiska rådets verksamhet, för de vakar över ett finansiellt ramverk där bäst före-datum sannolikt gick ut för länge sedan.

Göran Perssons gamla budord om att ”den som är satt i skuld är icke fri” är väl den kortaste beskrivningen av det finanspolitiska ramverk som Sverige har levt med i över 30 år. ”Det har tjänat oss väl” brukar den högtidliga sammanfattningen vara. I den kortlek som de hämtat sin visdom ur så var det denna sparsamhet som tog oss ur 90-talets finanskris. I min bok var denna sparsamhet sekundär eller kanske till och med långsiktigt skadlig.

Det som tog oss ur finanskrisen var, enligt de kort som jag har studerat, mer den de facto-devalvering som skedde när kronan fick flyta fritt. Det var den exportboom som följde när kronan tappade mer än 20 procent av sitt värde som fick svensk ekonomi på fötter. Den inhemska efterfrågan ströps i stället genom att staten började ta in mer i skatt än den gjorde av med, samtidigt som Riksbanken länge höll räntan på nivåer som i dag skulle få de flesta bolånetagare att krypa på knä.