Genom sina barn tvingas man möta verkligheten på ett mer naket vis – och detta på gott och ont, vilket blir än mer påtagligt när den gått överstyr. Min trettonåring, vanligen ljuset självt, har under hösten sett vilsen och sorgsen ut. Alltid annars ödmjuk och stilla betraktande, utan att någonsin för den skull dra sig undan, insåg jag att något inte stod rätt till. Han har haft sin första termin på högstadiet, och tack och lov berättar han när jag över telefon frågar om det är något som tynger honom. ”Det är ingen ordning i klassen, de skriker och bråkar”, säger han, och lägger till: ”De tävlar om att vara först att åka ut ur klassrummet.”

Jag ringer upp kommunen. Det är tisdag efter lunch. Växeltelefonisten gör vad hon kan. Rektor, biträdande rektor, avdelningschef, skolchef – de är ofta på möten, förklarar hon. Jag tar tåget upp till den lilla orten, där sonen bor. En kommun med cirka 15 000 invånare, med två högstadieskolor, en kommunal, och en privat, som enligt marknadsföringen drog till sig de bästa lärarna från den kommunala skolan när den startades. På ett informationsmöte inför valet av skola, berättade den privata skolans rektor – ett f.d. kommunalråd – att inte bara all undervisning är på engelska utan att eleverna även ska tala engelska på rasterna. Vad säger man på det? Kanske arma land, kultur och gemenskap som berövas sitt modersmål.