Ljuset lyser in på vita väggar och nötta balettstänger – det är morgonkyligt i salen och danseleverna har överdragskläder och varma tofflor. Några småpratar dämpat medan de värmer upp, andra är inneslutna i sig själva och väcker sina sömndruckna kroppar med rörelser. Danspedagogen och pianisten kommer in, energinivån höjs och alla gör sig beredda för lektion. Pianisten börjar spela och eleverna gör révérence, en vördnadsfull bugning eller nigning inför läraren och musikern, och går därefter till stången. Ingen pratar, var och en arbetar fokuserat och med stor koncentration, och det enda som hörs är pedagogens kommentarer och musiken som flödar genom salen. Efter stångövningarna fortsätter undervisningen ute på golvet – alla vet sin plats i rummet och är fokuserade på att utföra stegsekvenserna på bästa sätt. Lektionen avslutas med en högtidlig révérence, där läraren ofta dröjer kvar och svarar på frågor och ger extra korrektioner.

Novisen lär sig från första början att vara centrerad i sig själv, samtidigt som han eller hon övar upp medvetenhet om de övriga danseleverna – självmedvetenhet kombineras med hänsyn. Dansglädje, disciplin, uthållighet och förmåga att arbeta hårt är förutsättningar för att uppnå såväl grundläggande som fördjupade kunskaper och färdigheter i dansteknik och konstnärlig uttrycksförmåga. Det behövs även en dos självförtroende för att klara den krävande undervisningen, och den i särklass viktigaste parametern är pedagogen, som genom sin undervisning ger förutsättningar för utveckling och växt och kan sporra, pressa och utmana eleven när så behövs. En bra pedagog har kunskap och förmåga att ställa krav och skapa inspiration som låser upp elevens potential, vilket kan leda till att det otänkbara kan bli realitet.