I år är det val och Centerpartiet och Socialdemokraterna har redan börjat turnera på landsbygden. Men om det ska ske en förändring, på riktigt, behöver snedfördelningen av resurser och makt beskrivas som systematiska orättvisor. En bra början vore att börja betala för naturtillgångarna. Men det skulle innebära att maktordningen och det kommunala skattetrycket förändrades radikalt, vilket knappast majoriteten i riksdagen skulle acceptera.

I början av november mejlade jag till alla riksdagspartier och skrev: ”Hej! Jag skulle vilja ta del av era landsbygdspolitiska program… Om ni inte har några att förmedla, svara gärna det också.” Jag förväntade mig svar, men S, M och MP klarade inte ens det. Mejl kan hamna fel, men en hel partiorganisation ska inte göra det. Jag har varit engagerad i landsbygdsfrågor sedan 90-talet på lokal, regional, nationell och internationell nivå och är genuint intresserad. Ändå blev svaret tystnad.

De svar som kom in var spretiga. Några skickade landsbygdsprogram antagna 2021–2022, andra skickade rapporter eller motioner. Det nyaste underlaget var en motion från Vänsterpartiets riksmöte 2025/2026. Gedigen och faktatung med hänvisningar till Post- och telestyrelsens (PTS) kartläggningar av digital infrastruktur och med uppgifter om hur neddragningar riskerar att minska statens närvaro genom servicekontor. Intressant och bra, men nya dokument är inte samma sak som verkstad. Decennier av erfarenhet visar precis det. Landsbygdsfrågor behandlas som särintressen – precis som befolkningen. Det demokratiska system vi har nu ger valkretsarna i Stockholmsregionen samt i Göteborgs-, Malmö- och Uppsalaområdet egen majoritet i riksdagen. Våra riksdagsledamöter kommer mestadels från städerna och det urbana grupptrycket återspeglas i beslut efter beslut.