I skuggan av Liberalernas kaos har Centerpartiet fått en chans att profilera sig som den breda, borgerligt-liberala mitten. Partiet öppnar en dörr för politiker och väljare som vill stå emot SD, utan att förlora sin egen identitet. Samtidigt finns risken att sakpolitiken och landsbygden återigen marginaliseras när förbittrade liberaler flyttar fokus till strategiska maktspel. Kampen om makten i städerna kommer utan tvekan att prioriteras.
De svenska politiska partierna har förändrats. Blockpolitiken är i princip borta, nu handlar det mer om de är för eller emot SD. I början var alla mot SD, sedan har det successivt luckrats upp. Frågan handlar inte längre i huvudsak om vad partierna tycker utan snarare om vem de är beredda att samarbeta med. I stället för en höger- och vänsterdebatt blev huvudfrågan om de ska samarbeta med SD och hur mycket inflytande partiet ska ha. Med andra ord: det är maktfrågor och inte sakfrågor som dominerar det politiska spelet idag. Den här politiken förstärks väldigt av mediestrategin. Konflikter för eller emot SD ger stora rubriker, vilket hittills ser ut att mest gynna Jimmie Åkesson.
Under de senaste 16 åren har svensk politik i stor utsträckning präglats av låsningar kring Sverigedemokraterna, där flera partier haft svårt att anpassa sig till en förändrad väljarbas. Inom vänsterblocket har Socialdemokraterna visserligen agerat mer taktiskt än andra, bland annat genom att i vissa fall ta upp förslag som även SD drivit. Men denna taktiska flexibilitet har inte inneburit någon djupare omprövning av partiets grundsyn. Att nu tydligt utse SD till huvudmotståndare framstår därför mindre som en ny strategi och mer som ett försök att mobilisera stöd i ett läge där partiet tappat mark. Att återvinna förtroende genom politisk förnyelse verkar inte vara aktuellt. Samtidigt illustrerar Liberalerna de risker som uppstår när ett parti tvingas byta linje i en polariserad politisk miljö. Efter Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet valde partiet att fullt ut ansluta sig till det borgerliga samarbetet genom Tidöavtalet och därmed acceptera ett indirekt beroende av SD. Ett vägval har inte stabiliserat partiet, utan snarare fördjupat splittringen internt.
