Det kan inte bara vara jag som tycker Liberalernas maktkamp helt öppet är mer spännande än ett drama på Netflix. Nu på söndag kommer vi se crescendot. Om partiet överlever så kanske vi kan se en tydlighet i partiet som både väljare och partimedlemmar efterfrågat länge.

Det är intressant att ett litet parti som Liberalerna skapat så mycket drama. Det är dessutom ett parti som består av många skarpa och kunniga personer. Trots det lyckas man trassla till det så till den milda grad att partiet  är på väg ur riksdagen.

Egentligen började allt när Nyamko Sabuni valdes med starkt stöd. Det var en tydlig markering med hela handen att Liberalerna ville högerut. Erik Ullenhag var hennes motkandidat, så även Johan Persson även om han snabbt blev uträknad. Ullenhag skulle vara vänsteralternativet och Stockholmliberalernas guldgosse. Jag minns tydligt Ullenhags presentation av sin kandidatur som började med att han tittade på sin klocka, placerade den framför sig för att snabbt efter sin pratstund ta på klockan igen och springa iväg som om tiden inte räckte till. Talet var nedskrivet, inövat och utskrivet på ett ark som placerades bredvid klockan.

Sabuni kom i träningsdojor, pratade öppet och sade att hon nog inte hade alla svar men gärna ville lyssna på det vi visste. Det var inte underligt att hon fick förtroendet att leda partiet. 

Sabuni försökte få hela partilandet att spela roll, höras och inkluderas – vilket inte alls gillades av påvarna i framför allt Stockholm. Att det finns åsiktsnyanser i partier runt i landet är inte ovanligt. Men dessa åsikter var för partiet så kluvna att det är ett mindre mirakel att de överhuvudtaget kunnat samsas under samma tak. 

Mohamsson är den första att syna hoten om avsättning genom att slå tillbaka och springa rakt in i striden.

Påvarna, vänsterliberalerna började organisera sig på en ny nivå för att agera grindvakter när Sabuni öppnade dörrar mot SD. Utan att slänga med namn så kan jag konstatera att det i media framkommit kritik från bland annat tidigare partiledare, tidigare ministrar med flera som tydligt vill bibehålla en riktning och stoppa allt annat. 

Plötsligt blev roller som ordförande för länsförbund något att kriga om – en roll som man tidigare haft stora utmaningar att tillsätta (mycket jobb, inget arvode). Maktroller som valberedning har sedan tidigare varit bevakade, men nu mer så än någonsin. 

Så här går det till när en ordförande ska avsättas: Om sju länsförbund går ihop så kan man kräva ett landsmöte. Vill man förändra något politiskt inom partiet så kan man kalla till partiråd – men vill man avsätta partiledaren så måste ett landsmöte till.  Likt det som Liberalerna kommer att ha på söndag. Det blir som ett schackspel helt enkelt. Allt ifrån makten att föreslå ombud till stämma, ordförande samt valberedning, som minutiöst planerar varje steg. 

Jag var inte där när Sabuni avgick men kan garantera att det gick till ungefär såhär: Man presenterade att man hade minst sju förbund som hade makten att organisera ett landsmöte. Man hotade med att ombuden skulle avsätta henne. Schack matt. Inser man att hoppet är ute och hotet för stort så kan man avgå självmant och behålla någon typ av respekt. Vilket Sabuni gjorde. 

Därefter var Johan Pehrson det neutrala valet som vänsterfalangen föreslog. Notera att valberedningens ordförande är densamma genom alla dessa avgående partiledare, samt själv länsförbundsordförande. Pehrson tolkades stå till vänster om Sabuni. Men när även han insåg att SD har så pass många röster att partiet hade stor påverkan på regeringsarbetet tillsammans med insikten att ingen liberal i landet har möjlighet att kicka ut SD från riksdagen var också Pehrson öde beseglat. Han fick gå – precis som sin föregångare. Det ironiska är att opinionen för Liberalerna sviktat länge just för att man varit så otydlig kring om man tänkte släppa fram en borgerlig regering eller en rödgrön. Detta kommer såklart ingen liberal att erkänna. 

Det som händer nu är dock väldigt intressant: Simona Mohamsson, som själv varit en av de som hejat på vänsterfronten, fick chans att kliva fram som partiledare. Vänsterfalangen var nöjd; här hade man nu en ledare som kunde vara en garant för att aldrig komma närmare SD. Men vilken chock de fick när hon gjorde en ”Romina” och insåg att verkligheten kräver samverkan och att Liberalerna skulle kunna göra mer skillnad i riksdagen än utanför.

Det är faktiskt sant att det finns liberaler, ganska många dessutom, som hellre ser partiet åka ur riksdagen än att finnas där och påverka. Nu kanske de lyckas – partiets framtid i riksdagen är osäker. Men oppositionen inom partiet lär bli förvånade när de förstår att SD får mer att säga till om när det inte finns något samarbete med Liberalerna. 

Det läge som Liberalerna och Mohamsson befinner sig i är inte lätt. Därför är det beundransvärt att Mohamsson satt ner foten och tagit fighten inom partiet. Ett chicken race där vi alla kan ta fram popcornen slå oss ner i soffan och med spänning följa det politiska spelet. Mohamsson är den första att syna hoten om avsättning genom att slå tillbaka och springa rakt in i striden. Jag brukar likna det som händer vid en osund relation: Det är en omogen part som ständigt hotar med att lämna relationen om denne inte får precis som den vill. Mohamsson är den som synar och säger ”Men dra då, jag behåller lägenheten, katten och möblerna”. 

Så hur har Mohamsson synat och vad är hennes strategi? Tiden är en faktor. Det är kort tid till landsmötet, vilket försvårar möjligheten att hitta en riktigt bra kandidat. Dessutom en som är villig att riskera att vara den som får ett gammalt anrikt parti att åka ur riksdagen, för att sedan stå arbetslös och stämplad som en nolla. 

En snabb återblick av händelseflödet:

1. Mohamsson kramar Åkesson = Sverigelöftet.

2. Förbunden går ihop och hotar att störta Mohamsson.

3. Mohamsson säger: kör då!

4. Hot från vänsterliberaler som ingen kan namnen på, bortsett från Jan Jönsson, om att de lämnar. De organiserar sig för att vråla i media så högt de kan för att verka vara fler och mer betydande.

5. Simona säger: gör det då, men då lämnar alla ministrar om ni inte gör som jag säger.

6. Vänsterliberalerna gör allt de kan att hitta partiledare, ministrar och få ihop en grund för en valrörelse.

7. Fler ger upp från vänsterfalangen och hoppar av ledande uppdrag. Kanske lockas de till Centern och Birgitta Ohlsson?

Det är precis som ett schackspel och det politiska spelet har nog aldrig varit så planerat i detalj som i det här fallet. Kan man dessutom se vilka drag, varför och hur så blir man också en smula imponerad. Man kan också konstatera att en riksdag utan Liberalerna skulle vara betydligt mindre underhållande.

Elise Vickman
Norrländsk debattör, tidigare politiker och riksdagskandidat för Liberalerna