Det migrationsminister Forssell presenterade i dag är ett erkännande. Ett sent sådant, men ändå ett erkännande av något som länge varit uppenbart för den som velat se.
Förslaget om att kunna återkalla medborgarskap från grovt kriminella med dubbla medborgarskap presenteras nu som handlingskraft. Som ett nödvändigt steg i kampen mot gängkriminaliteten. Men det är fortfarande bara ett förslag. För att det ska bli verklighet krävs grundlagsändringar, och därmed också politisk vilja över tid. I praktiken är det nästa regering som avgör om detta blir mer än ord på papper. Det är en avgörande detalj och den säger mer än mycket annat i debatten.
Den blottlägger något som länge präglat svensk politik: avståndet mellan vad som sägs när verkligheten tränger sig på och vad man faktiskt är beredd att genomföra. Det är enkelt att tala om handlingskraft när trycket är högt och problemen inte längre går att förneka. Det är betydligt svårare att hålla fast vid samma linje när motståndet kommer, när principargumenten mobiliseras och när den politiska kostnaden blir tydlig.









