Språket sägs vara nyckeln till att förstå en kultur – det medium genom vilket konsten och tankarna hos ett folk vidarebefordras över generationerna. Men många språk dör ut i den moderna världen. Språkvetare strävar efter att få fram och bevara de kulturella pärlor som bor i dem.
Vissa av de här språken har visat sig vara särskilt värdefulla på grund av sin sällsynthet. ”Isolatspråk” är språk som inte har några kopplingar till något av de kända språken. Somliga, som till exempel koreanska, talas av många människor. Somliga, som till exempel kusunda i Himalaya, talas för närvarande bara av sju till åtta människor. Somliga, som till exempel indusskriften, har inte talats på tusentals år.
Uppstod dessa språk isolerat? Kom de från ett avlägset forntida språk som sedan länge försvunnit ur historien?
Artificiell intelligens kastar ljus över 4 000 år gamla glyfer
Ett exempel på indusskrift. Foto: Sheldon Lee Gosline CC BY-SA 3.0
Indusskriften, som man ännu inte lyckats tyda, har länge fascinerat och frustrerat språkvetare och arkeologer. Dechiffrering av symbolerna skulle vara nyckeln till ett språk hos en avancerad civilisation i Indusdalen, det som nu är östra Pakistan och nordvästra Indien, för 4 000 år sedan. Civilisationen var lika avancerad som civilisationerna i Egypten och Mesopotamien vid den tiden, och kan ha en liknande rikedom av antropologiska skatter.
Vissa hävdar att det inte är något språk alls, att ”skriften” bara är en samling symboler som de man kan finna på våra trafikskyltar i dag. Andra menar att det är en forntida form av sanskrit, eller att det har liknande rötter som den dravidiska språkfamiljen (besläktade med de språk som talas i södra Indien idag).
De egyptiska hieroglyferna dechiffrerades med hjälp av Rosettastenen, en inskription med tre skriftsystem som försåg forskarna med en möjlighet att tolka glyferna. Någon sådan hjälp har ännu inte hittats för indusspråket.
Datorforskaren Rajesh Rao på University of Washington har använt datoralgoritmer där människans analyser har misslyckats. Han har kört flera språk genom ett datorprogram för att analysera mönstren. Därefter körde han delar av indusskriften för att upptäcka liknande mönster.
Datorn kunde inte översätta språket, men gav en knuff i rätt riktning. Den kunde identifiera potentiella delar av det talade språket genom att urskilja mönster. Till exempel finns det i engelskan en viss frekvens och ett mönster för hur ordet ”och” förekommer i en textmassa. Det finns också andra kontexter i vilka vissa ord, såsom namn på platser, sannolikt upprepas med vissa intervaller.
”Även om vi inte kan läsa det kan vi leta efter mönster och hitta den underliggande grammatiska strukturen”, sade Rao till magasinet Wired. Han diskuterade också användningen av datorprogram för att dechiffrera forntida skrifter i ett TV-program.
Rongorongo-glyferna på Påskön
En rongorongo-tavla från Påskön. Bild: British Museum
Glyfer inristade i trätavlor som hittades på Påskön har förbryllat språkvetarna. Det tycks som om invånarna på Påskön kan ha utvecklat denna form av skriftspråk först efter att de träffat på européerna år 1770. Även om de kan ha fått idén om att skriva från spanjorerna så har formen ingen likhet med något känt språk.
Ursprungsbefolkningen på Påskön, rapanui, ombads av spanjorerna att signera annerxeringsdokument. Språkvetaren Steven Roger Fischer, som studerade glyferna under flera år, skrev i en artikel med titeln ”Rongorongo: The Easter Island Scripts” att ursprungsbefolkningen inte tycktes ha något skriftspråk innan detta. Underskrifterna på de spanska dokumenten verkar snarare vara imitationer av det europeiska skriftspråket än ett befintligt inhemskt språk.
1864 blev Joseph-Eugène Eyraud (1820–1868), den första invånaren på Påskön som inte tillhörde ursprungsbefolkningen, den första personen som fick se rongorongo-språket. Det fanns inristat på trätavlor i alla hem på ön, sade han, och var och en tycktes ha en helig innebörd. Några år senare var nästan alla tavlorna borta, sade han. Fischer förklarade att detta kan ha berott på decimeringen av befolkningen på grund av smittkoppor och räder av slavjägare.
Språket tros blanda ideogram (bilder som symboliserar begrepp) och ett fonetiskt alfabet. Fischer har föreslagit att tavlorna kan innehålla skapelsesånger, men många är skeptiska.
Fischer använde en ovanlig stav med rongorongo-glyfer som ett slags Rosettasten. I staven fanns inristat det enda stycket av rongorongo-text som hade markerats i segment med vertikala linjer. Han kunde observera mönster, speciellt att en fallossymbol fanns i början av varje sektion. Han antog att detta betydde ”kopulerade med”.
Han översatte en linje på staven som ”Alla fåglarna kopulerade med fisken: och så framträdde solen.” Han sade att det liknar en fortplantningssång som dokumenterades på Påskön 1886: ”Landet kopulerade med paralyserande ruhi-fisken: och så framträdde solen.”
I sin bok ”Glyph-Breaker” skrev Fischer följande om sin upptäckt: ”Påsköns rongorongo talade igen till sist … efter 128 års tystnad.”
Utdött mänskligt språk som endast talas av papegojor
Upptäcktsresanden Alexander von Humboldt sägs på 1800-talet ha upptäckt en papegoja i Venezuela som upprepade orden från den tidigare ägaren – de sista spåren av ett utdött språk. Papegojan fanns hos en stam som fullständigt hade utplånat fiendestammen Ature. För varje medlem i Aturestammen som dog hade segrarna tagit många byten, däribland papegojan. Humboldt noterade de ord som papegojan talade, de sista spåren av den utdöda Aturestammen, enligt författaren och journalisten Mark Forsyth i boken ”The Etymologicon”.
En nutida konstnär har tränat papegojor att säga de ord som Humboldt dokumenterade och därmed vidarebefordrat papegojornas märkliga roll i att bevara språket.
Kusunda: isolatspråk i den subhimalayiska regionen
Språkvetaren David E. Wetters på Tribhuvan University i Nepal uppskattade 2005 att det bara fanns sju eller åtta människor som talade isolatspråket kusunda. Språket har troligen en historia som sträcker sig till tiden innan det anlände människor som talade tibetansk-burmesiska och indo-ariska i den sub-himalayiska regionen, skrev han i en artikel med titeln ”Notes on Kusunda Grammar”.
Man trodde att den sista personen som talade språket dog 1985, men 2004 hittades ytterligare tre talare.
Watters arbetade med de här personerna för att dokumentera allt han kunde av detta döende språk. Han noterade vissa intressanta skillnader mellan Kusunda och alla de andra språken i regionen.
Till exempel skiljer det sig mycket i fonologin (hur det låter). Stammar i närheten som historiskt varit jägare och samlare som Kusunda ”är kända för att göra precisa anatomiska distinktioner”, sade Watters. Kusunda, å andra sidan, saknar märkligt nog sådana distinktioner. Ordet ”gobloq” betyder både ”hjärta” och ”lungor”, och ordet ”tu” betyder både ”orm” och ”insekt”.
Kusundafolket har varit tvingade att gifta sig med nepaleser och folk från andra stammar på grund av sin egen minskande befolkning, och för att man har allt mindre jaktmarker. Med tanke på de unika egenskaperna i språket ”är det något av ett språkligt mirakel att kusunda har överlevt fram till idag”, sade Watters.
