Sedan jag fick barn har jag förvandlats från att känna mig odödlig till att fylla bakhuvudet med tankar om livets skörhet. Hör jag mina barn skrika, kommer jag skjuten som ur en kanon tills jag ser att det bara handlar om en borttappad legobit. Har barnen feber lite för länge, googlar jag i smyg på leukemi. Nu har nästa utmaning kommit i mitt föräldraskap: att låta barnen färdas i en bil med någon annan än mig bakom ratten.
Jag förstår ju att jag har en självuppblåst bild av mig själv som förare. Att vara duktig i rally är inte riktigt samma sak som att köra säkert i vanlig trafik, och jag förstår att detta handlar mer om ett kontrollbehov än om att jag skulle vara felfri. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig som mina barns viktigaste beskyddare i bilen, och att ingen annan transporterar dem på ett säkrare sätt än jag. Likt en kunglig hovleverantör skjutsar jag runt på mina små prinsar, och ingen annan är berättigad till detta hedersfulla och viktiga uppdrag.
Min man får självklart köra dem också, annars skulle det praktiska familjelivet omöjligt gå ihop. Lyckligtvis är han en duktig förare, men jag kan ändå inte låta bli att ha ett finger med i spelet när han ska ge sig ut på vägarna – i smyg så klart. Min käre make personifierar frihet på två ben, och skulle mitt kontrollbehov vara för tydligt skulle familjestämningen dyka rakt ner i avgrunden. Därför försöker jag påverka hans bilresor med barnen på mitt eget lilla subtila vis. Jag ser till att packa väskor och skynda på barnen så att de kommer i väg i god tid (här kontrollerar jag min mans stressnivå). När bilen rullar i väg kikar jag fram bakom gardinen med hökögon och ser till så att bältena ser spända ut, och att inte barnen sitter bredvid varandra (två bröder i samma baksäte förvandlas snabbt till en armbrytningsmatch med dåliga förlorare. Här kontrollerar jag därmed stressnivån ytterligare). Jag skickar inga sms eller ringer under färd (här kontrollerar jag distraktion). Givetvis hör jag av mig när jag beräknar att de är framme, och jag låtsas ha något helt annat ärende än att fråga om resan har gått bra (här upprätthåller jag min mans frihetsbehov).
