Att vässa kampen mot den Islamiska staten
Frankrikes president Francois Hollande (vänster) och Marockos kung Mohammed VI skakar hand i den marockanska staden Tanger. Marocko har visat sig vara ett föregångsland i Nordafrika när det gäller att bemöta hotet från IS på olika nivåer, menar statsvetaren och terrorismexperten Magnus Norell. (Foto: Alain Jocard/AFP/Getty Images)


”Generellt sätt står striden inom Islam mellan muslimer som anammar moderna värderingar vad gäller frihet, individens rättigheter, jämlikhet mellan könen och demokrati å ena sidan, och muslimer som motsätter sig dessa värderingar och insisterar på ett [radikalt] shariabaserat juridiskt system å andra sidan. Alla muslimer som överhuvudtaget ifrågasätter denna version av islam stämplar de som kättare, eller ännu värre, avfällingar som ska dödas.”

Citatet kommer från Salim Mansour, en palestinsk forskare, som skrev en artikel i september 2014, strax efter att bombningskampanjen mot Islamiska staten (IS) hade inletts. Det sammanfattar vad som står på spel i kampen mot den mycket hårda och bokstavliga tolkning av islam som IS representerar.

Det summerar också den interna muslimska debatt som blev extra angelägen efter etablerandet av den Islamiska staten förra sommaren. Det var en debatt som hade pågått ett antal år, men som primärt förts av islamkännare, journalister och forskare baserade i USA eller Europa.

Efter att IS dök upp på scenen och det nya kalifatet föddes så har denna debatt emellertid flyttat tillbaka till Mellanöstern, och är nu fast förankrad i hela regionen. Det är förvisso fortfarande en minoritet som driver på för en reformerad version av islam, och behovet att omtolka islams grundtexter, men det finns ändå en tydlig reformtrend.

”Därmed är [striden mellan reformister och islamister] särskilt relevant för såväl européer och amerikaner som muslimer i Mellanöstern som står inför ett verkligt hot från IS.”

Trängande behov

Att detta behov är trängande har återigen understrukits av en terroristattack på europeisk mark, utförd av islamister, som denna gång dessutom hade kopplingar till IS. De fruktansvärda attackerna i Paris, fredagen den 13 november, var en väl koordinerad operation av flera terrorister, som angrep minst sex olika mål mer eller mindre samtidigt.

Under de antiterroristaktioner som utgjorde svaret på massmorden i centrala Paris uppdagades att det tycks ha varit en terroristoperation med kopplingar till andra europeiska länder (däribland Tyskland och Belgien) och att den nuvarande terrorhotnivån inom EU fortsatt är hög.

Britter har börjat bomba i Syrien

Särskilt oroande var att minst en av terroristerna hade kommit in i Europa via Turkiet till Grekland, med den stora migrantvåg som nu sveper in över Europa. Falska turkiska pass hittades bland några av de döda terroristerna, vilket också pekar mot en potentiellt farlig situation där IS lever upp till sitt löfte att smyga in agenter bland de många migranterna som kommer till Europa.

Därmed är den strid som Mansour anspelar på särskilt relevant för såväl européer och amerikaner som muslimer i Mellanöstern som står inför ett verkligt hot från IS. Frågans vikt har lett till en förnyad och livaktigare diskussion bland forskare, experter, diplomater och journalister i regionen.

Marocko föregångsland

Som ett resultat av den här processen med att utmana islamisterna både när det gäller säkerhet och teologiska frågor, var Mohammed VI, Marockos kung, den förste arabledare som ringde president Hollande och erbjöd stöd. Ett par dagar efter attacken såg han även till att viktig underrättelseinformation från Marockos externa säkerhetstjänst nådde den franska motsvarigheten. Det här ledde i slutänden till den framgångsrika operationen i Saint-Denis, onsdagen den 18 november.

”Vad Marocko gör, genom att ta upp den teologiska kampen med islamisterna, är att angripa det religiösa ramverket för islamistiskt våld.”

Kungen har beordrat det marockanska ”högsta Ulema-rådet” (Le Conseil Supérieur des Ouléma) att komma med sin uppfattning när det gäller betydelsen av ”jihad”, vilket är ett kraftfullt begrepp som är centralt för islam. Genom att slå fast att en bättre och sannare definition av jihad borde reflektera andra områden än väpnad kamp, har marockanerna tagit sig an ett mycket svårt och laddat koncept inom islam.

Man kan inte säga hur långt detta kommer att gå, men vad Marocko gör, genom att ta upp den teologiska kampen med islamisterna, är att angripa det religiösa ramverket för islamistiskt våld. Det här är högst relevant och modigt, och ett viktigt steg i den interna debatten för att befria islam från några av dess mer otrevliga grundsatser.

Vad som är än viktigare är att det framför tanken på att om man effektivare ska kunna motverka islamister – militanta eller ej –  måste islam ifrågasätta vissa av de trossatser som utgör själva kärnan i de religiösa texterna. Det finns en grund för detta inom islam; det kallas ”itjihad”. Genom att använda ett sådant gammalt och väletablerat koncept (även om det sällan används på det här viset) visar sig Marocko ligga steget före, och banar en väg som har potential att förändra hur islam diskuteras på andra platser än bara Marocko.

Operativa utmaningar

Knutet till denna diskussion finns även den mycket angelägna frågan om hur man ska hantera de omedelbara operativa utmaningarna som IS skapar för både Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Även här har Marocko visat en möjlig väg framåt.

”Det viktiga här är inte så mycket själva informationen – även om den har varit avgörande – utan det tysta, effektiva sätt som informationsdelningen genomfördes på.”

Först gav man den franska underrättelsetjänsten nyttig och vältajmad information som ledde till den lyckade operationen i Saint-Denis. Därefter hjälpte den marockanska underrättelsetjänsten även sina belgiska kollegor i de pågående operationerna i och kring Bryssel.

Det viktiga här är inte så mycket själva informationen – även om den har varit avgörande – utan det tysta, effektiva sätt som informationsdelningen genomfördes på. I det mycket svåra och känsliga område som underrättelsearbete utgör är det avgörande att man hittar sätt att dela färsk och relevant information. Och i stället för att försöka plocka pr-poäng genom att prata högljutt om samarbetet, så hittar marockanerna snabba och effektiva sätt att göra det på. Man får hoppas att det här tillvägagångssättet tas efter av fler aktörer i hela regionen.

Magnus Norell är statsvetare verksam vid bland annat Senior Policy Advisor vid European Foundation for Democracy och Adjunct Scholar vid The Washington Institute. Han har mångårig erfarenhet av frågor kring terrorism och säkerhetspolitik och har tidigare arbetat vid bland annat Säpo, Försvarshögskolan, FOI och MUST. Han är aktuell med boken ”Kalifatets återkomst – Orsaker och konsekvenser”, om Islamiska staten (IS).

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Kriget i Syrien – en sammanfattning