Det har blivit ett adelsmärke bland släktforskare, och kanske ännu mer bland dem som inte släktforskar, att hävda sitt vallonursprung. Men vilka var de, smederna som under framför allt 1600-talet flyttade till Sverige från södra Belgien och norra Frankrike, och tog med sig sin speciella expertis i järnhantering?
Mina förfäder var valloner …” Denna förklaring till olika fysiska attribut, från den så kallade hammartummen till ögon och hårfärg, är inte ovanlig. Till och med blodgrupper som påstås ha varit vanliga i denna invandrargrupp jagas. Den lite tråkiga sanningen är att det som levt kvar som en familjerealitet, att det finns en vallon i släktträdet, inte alltid stämmer. Färre av oss än vi vill tro är vallonättlingar.
Det förekommer att smeder (och dem är vi många som har i släktträdet, inte minst om vi har våra rötter i Bergslagen) beskrivs som vallonsmeder eller tysksmeder. Detta uttryck behöver dock inte stå för något annat än en arbetsteknik. Båda grupperna satte sina spår i svensk järnhantering, men kanske var vallonerna de mest drivna.
