Minns du när rörelse var lek? När du inte sprang för att förbränna kalorier eller hålla vikten, utan för att det var roligt, för att du ville hinna i kapp eller komma undan, för att kroppen krävde det? Den njöt av ansträngningen. De flesta av oss minns det, om vi tänker tillbaka tillräckligt långt.
Någonstans på vägen mot vuxenlivet, karriären och familjebyggandet hände något. Rörelsen blev ett krav, ett borde, en till punkt på listan över saker du måste eller borde göra. Joggingrundan blev ett åtagande, gymbesöket en uppgift som kändes som någon annan hade gett dig.
Med den omvandlingen försvann mycket av den där ursprungliga lusten du hade när du var ung. Du började röra dig för att du kände att du måste, inte för att du på ett oemotståndligt sätt bara ville. Den där sköna känslan du fick i både kropp och själ av att röra dig, egentligen helt utan att tänka på det, försvann så sakteliga.










