Experimenten med människomaterial fortsätter. Även par måste undersökas – bär de hemligheter sinsemellan och skulle de göra det rätta om staten krävde det av dem? Leo Kall och hans chef Rissen resonerar kring serumets användbarhet. Leo ser gränslösa möjligheter, för är människor alls att lita på? Världsstatens väl och ve kräver nya och modiga grepp.
Ur ”Kallocain” (del 4 av 8)
N:r 135 hade varit feg och dolt sin feghet. Han hade åtminstone haft sin vackra sida, när han höll det stora ögonblicket i sitt liv heligt. De andra var lika fega som han, somliga åtskilligt mer till och med. Där fanns de som bara klagade, inte bara över sitt kall, såren, sjukdomarna och rädslan, som var deras självvalda lott, utan också över en mängd oväsentliga saker, sängarna på Hemmet, den försämrade mathållningen (de hade alltså också märkt det!), slarv i sjukvården. Man kunde nog tänka sig, att där hade funnits ett stort ögonblick i deras liv också, men det hade i så fall redan sjunkit undan utom räckhåll. De hade kanske inte uppbjudit så stor viljekraft heller som n:r 135 för att hålla det kvar. Sanningen att säga: hur lite heroisk n:r 135 än hade verkat, medan han satt i sitt kallocainrus – då jag sedan jämförde honom med de andra, började han faktiskt förefalla mig åtminstone som en relativ hjälte. – Men dessutom fanns det en hel del annat, som äcklade och skrämde mig hos de andra försökspersoner vi använde under den första tiden: mer eller mindre utvecklade konstigheter, kusliga fantasier, lössläppt liderlighet i det tysta. Sedan fanns det några, som inte begagnade sig av Hemmet, utan var gifta och hade egen bostad; de lade ut sina äktenskapliga svårigheter på ett sätt som var både ynkligt och löjligt. Kort sagt, antingen måste man förtvivla om Frivilliga offertjänsten, eller om alla Världsstatens medsoldater, eller om den biologiska arten människa överhuvudtaget.
Och för var och en lovade Rissen lika högtidligt, att de dyrbara hemligheterna låg i gott förvar. Det hade jag svårt att smälta.
Efter ett särskilt starkt fall – första dagen till och med, det var det sista vi hade före middagen – en gubbe, som fantiserade om lustmord, fast han tydligen aldrig hade utfört något och väl aldrig heller skulle få tillfälle att göra det, kunde jag inte låta bli att ge luft åt min pinsamma stämning, utan vände mig till Rissen med en ganska omotiverad bön om ursäkt för mina försökspersoner.
– Ni menar verkligen, att de är sådana enastående rötägg? frågade Rissen lågt.
– Alla är visserligen inte lustmördare in spe, svarade jag, men alla tycks vara mer än lovligt ynkliga.
Jag hade väntat ett instämmande. Det skulle lättat mig och på något sätt fört mig lite längre bort från hela pinsamheten. Då jag märkte, att han inte delade min starka avsky, blev det hela dubbelt pinsamt.
Ändå fortsatte vi samtalet, medan vi begav oss upp till matsalen.
– Lovligt, ja lovligt, sade Rissen. Så slog han om till en annan ton och tankegång och fortsatte:
Var glad att vi inte har råkat ut för helgon och hjältar av den lovliga sorten – jag misstänker att jag hade känt mig mindre övertygad då. För resten har vi inte träffat på en enda riktig brottsling heller.
– Ja men den här siste, den här siste! Jag medger, att han inte hade gjort något ont, och inte tror jag han kommer att begå några av de illgärningar han fantiserar om, gammal som han är och omhändertagen av Hemmet, där det säkert inte är något fel på övervakningen. Men tänk er att han hade varit ung och haft möjlighet att omsätta sina önskningar i handling! Vid sådana tillfällen kommer mitt kallocain att vara bra att ha. Med det kan man förutse och förebygga många ohyggligheter, som nu är över en ett tu tre, utan att man har sett dem närma sig ...
– Förutsatt att man får tag på de rätta personerna. Det är ju inte så lätt det heller. För ni menar väl knappast, att alla skulle undersökas?
– Varför inte? Varför inte alla? Jag vet, att det är en framtidsdröm, men ändå! Jag förutser en tid, då alla tillsättningar av poster föregås av en kallocainprövning, lika självklart som de nu föregås av de vanliga psykotekniska proven. På så sätt blir inte bara vederbörandes yrkesskicklighet, utan också hans eller hennes värde som medsoldat en offentligt känd sak. Jag skulle till och med kunna fantisera om en obligatorisk årlig kallocainundersökning av varenda medsoldat …
– Ni har då inte små framtidsplaner, sköt Rissen in. Men det blir för stor apparat.
– Ni har alldeles rätt, min chef, det blir för stor apparat. Det skulle behövas ett helt nytt stort ämbetsverk med skaror av anställda, som allesammans alltså skulle dras ifrån den nu fastställda produktions- och militärorganisationen. Innan en sådan nyordning sker, måste vi tydligen ha den där ökningen av folkmängden klar, som vi nu har propagerat för i så många år men inte sett röken av än. Kanske vi får hoppas på ett nytt stort erövringskrig, som gör oss rikare och produktivare.
Men Rissen skakade på huvudet.
– Å visst inte, sade han. Upptäcker man bara, att er plan är det nödvändigaste av allt, det enda nödvändiga, det enda som kan lugna vår övermäktiga – ja låt oss säga våra övermäktiga farhågor, så var viss på att det där ämbetsverket kommer till stånd. Det kommer till stånd – vi får skruva ner vår levnadsstandard, vi får öka vår arbetstakt, och den stora sköna känslan av fullkomlig trygghet och säkerhet får ersätta vad vi förlorar.
Jag var inte säker på om det var allvar eller ironi. Å ena sidan var jag färdig att brista ut i en suck vid tanken på en ytterligare sänkt levnadsstandard. (Man är ju så otacksam, tänkte jag, men är njutningslysten och självisk, när det ändå gäller det som är förmer än de enskildas nöjen.) Å andra sidan kände jag mig smickrad av tanken på att kallocainet en gång kunde komma att spela en sådan roll. Men innan jag hann svara något alls, tillade han i en annan ton:
– Så mycket är tämligen säkert, att det är sista resten av vårt privatliv som nu går.
– Nå ja, det gör väl mindre! sade jag glatt. Kollektiviteten står färdig att erövra det sista område, dit asociala tendenser förut kunde ta sin tillflykt. Vad jag kan se, betyder det helt enkelt, att den stora gemenskapen står nära sin fullbordan.
– Gemenskapen, upprepade han långsamt, som om han tvivlade på det.
Jag hann aldrig svara. Vi stod innanför matsalsdörren och måste skiljas för att gå till våra platser vid olika bord. Stanna och sluta vårt samtal kunde vi inte, dels därför att det skulle väckt undran, dels därför att vi inte kunde stå i vägen för den häftiga strömmen av människor som längtade efter sin middag. Men medan jag gick till min plats och satte mig, funderade jag över hans tvivlande ton och förargade mig.
Han måste ju ändå ha vetat vad jag menade, det var ju inte en fri uppfinning av mig, detta med gemenskapen. Varenda medsoldat fick redan som barn lära sig skillnaden mellan lägre och högre liv – det lägre okomplicerat och odifferentierat, till exempel de encelliga djuren och växterna, det högre komplicerat och mångfaldigt differentierat, till exempel människokroppen i sin fina och välfungerande sammansatthet. Varenda medsoldat fick också lära sig, att det var precis detsamma med samhällsformerna: från en planlös hord hade samhällskroppen utvecklat sig till den högst organiserade och differentierade av alla former: vår nuvarande Världsstat. Från individualism till kollektivism – från ensamhet till gemenskap, så hade vägen varit för denna jättelika och heliga organism, i vilken den enskilde bara var en cell utan annan betydelse än att den tjänade organismens helhet. Så mycket visste varenda ungdom med barnlägret bakom sig, och så mycket borde då också Rissen veta. Dessutom borde han förstått vad som inte var så svårt att förstå: att kallocainet var ett nödvändigt led i hela denna utveckling, eftersom det vidgade den stora gemenskapen också till det inre, som man förut behållit för sig själv. Förstod Rissen verkligen inte något så logiskt, eller ville han inte förstå?
Jag kastade en blick mot hans bord. Där satt han med sin slarviga hållning och rörde i soppan med förströdd min. Hela mannen oroade mig på ett dunkelt sätt. Han var inte bara konstig, olik andra ända till löjlighet, han var dessutom konstig i en riktning där jag dunkelt anade en fara. Ännu visste jag inte vad denna fara kunde bestå i, men den drog min motvilliga uppmärksamhet till allt vad han sade och gjorde.
Våra experiment skulle fortsättas efter middagen, och nu gällde det ett mer invecklat försök. Jag hade planlagt det med tanke på en mer tvivelsjuk kontrollchef än Rissen, men i vilket fall som helst var noggrannhet en dygd. Mina försök skulle ju inte stanna hos kontrollchefen; om han godkände dem, skulle de bli diskuterade på många håll inom kemistäderna, kanske också bland huvudstadens jurister. De försökspersoner vi nu skickade efter behövde inte vara färska, det var särskilt tillsagt; var de bara vid sina sinnens fulla bruk, så var det nog. Däremot måste de uppfylla ett annat villkor, ett som väl högst sällan ställdes på en efterskickad försöksperson: de skulle vara gifta.
Telefonledes hade vi satt oss i förbindelse med polischefen för att få tillstånd till detta nya experiment. Även om vi förfogade över Frivilliga offertjänstens anställda till kropp och själ, utan andra hänsyn än Statens bästa, så förfogade vi ju inte alldeles utan vidare över deras hustrur och män, lika litet som över andra medsoldater. Till det måste vi ha polischefens särskilda medgivande. Han var lite ovillig i början, tyckte det var onödigt så länge det fanns offertjänstare till yrket och fattade visst aldrig riktigt vad det var frågan om, men då vi bearbetat honom tillräckligt länge, så att han i sin brådska började bli otålig, och övertygat honom om att ingenting värre skulle hända de utlämnade än skräcken och ett lätt illamående, gav han äntligen sitt tillstånd; han gav oss emellertid order att komma dit på kvällen för att lämna närmare besked i lugn och ro.
De tio efterkallade gifta offertjänstarna kallades in på en gång. I mitt kortsystem måste jag inte bara anteckna deras nummer, utan också deras namn och adress, vilka inte alls stod på personalkortet, och det väckte också en viss häpnad och ängslan. Jag fick lugna dem och sätta dem in i vad som förestod.
Meningen var, att de skulle komma hem till maken eller makan och visa tecken till oro och ängslan, eller, om det föll sig lättare för dem, en viss rosenröd optimism för framtiden. Ansatta skulle de äntligen i förtroende berätta, att de åtagit sig ett spionage. Kanske en granne under en metrofärd hade viskat i örat på dem att de kunde förtjäna mycket pengar, om de bara ville rita en karta av laboratorierna runt Frivilliga offertjänstens central, laboratorierna och metrobanorna, ungefär som de tänkte sig dem. Sedan var det bara att vänta och inte med en min förråda att det rörde sig om ett experiment.
Samma kväll for vi till polishuset, vederbörligen försedda med ett intyg om vårt ärende från högste chefen för vårt laboratoriekvarter samt med besökslicens från polishuset, skickad med ilbud.
