SKR är en medlemsorganisation, men fungerar som något annat. Det är en förhandlingspart som tillsammans med regeringen sätter mål och hanterar riktade bidrag i miljardklassen. Trots detta är insynen låg. Ska SKR agera nod i styrningen måste SKR tåla samma ljus som myndigheterna. Människor litar på professionen, mindre på de strukturer som sätter ramarna. SKR bidrar till detta.

Den senaste tiden har regeringens proposition om ”utökad sekretess” för bedömning av strategiska nettonollprojekt fått stor uppmärksamhet. Förslaget innebär att handlingar som affärs- och driftuppgifter i ansökningsärenden som blir klassificerade som ”nettonoll klimatutsläppsföretag” kan sekretessbeläggas, om det bedöms att offentliggörande kan orsaka ekonomisk skada för företaget. Tanken presenteras som pragmatisk. Staten vill skydda affärshemligheter och främja investeringar i klimatomställningen. Vem kan vara emot grön omställning? Men när detta sätt att minska insyn väl etableras sker en förskjutning i vår gemensamma syn på öppenhet. Vi vänjer oss vid att mer och mer läggs i mörker. Och just där blir steget kort till en annan stor skugga i svensk förvaltning, Sveriges kommuner och regioner (SKR).

I formell mening är SKR en medlemsorganisation. Kommuner och regioner betalar avgifter och får stöd i förhandlingar och intressebevakning. Dess funktion är emellertid något annat, en förhandlingspart som tillsammans med regeringen sätter mål, följer upp resultat och hanterar riktade miljardbidrag. De formulerar politiska prioriteringar, styr arbetssätt och tidsplaner. Men de går inte vägen via en myndighet med diarier, allmänna handlingar och tydliga besvärsvägar. Det är en förening med låg medborgerlig insyn. Allt för medborgarna, intet genom medborgarna.