Så här i valspurten har jag passat på att återse Magdalena Anderssons tal i Almedalen från juni i år. Dels har det skapats en tidsdistans till talet, dels känns det intressant att jämföra budskapet och retoriken som nu i elfte timmen används av Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.
Magdalena Anderssons tal är lite som en välproducerad svensk tv-kriminalare. Fotot är vackert. Musiken i perfekt stämning. Karaktärerna känns igen. Men när eftertexterna rullar har man ännu inte fått klart för sig vem som egentligen är boven. Rent retoriskt är talet ett skickligt hantverk. Hon börjar med fotbollslandslaget. Det är smart. Ingen blir arg på ett landslag. Ingen behöver ta ställning. Alla får känna värme, gemenskap och svenskhet innan politiken ens har börjat. Ungefär som att sälja dammsugare genom att först visa en hundvalp.
Sedan kommer den klassiska socialdemokratiska berättelsen. Sverige är fantastiskt. Sverige håller på att gå sönder. Socialdemokraterna har förändrats. Socialdemokraterna ska rädda Sverige. Det är nästan en liturgi. Talets viktigaste ord är inte ”Sverige”. Det är ”tillsammans”. Ordet återkommer som ett maniskt mantra: Tillsammans. Gemenskap. Hålla ihop. Samhällskontrakt. Samhällsgemenskap. Det fungerar retoriskt eftersom få människor vill framstå som motståndare till gemenskap. Ordet används som en trollstav. Magdalena säger ”hokus pokus” och den trollbundna publiken säger ”amen”.












