Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson dominerar sina partier och valrörelsen, men ingen av dem kan regera ensam. Bakom solitärerna väntar lagspelare med röda linjer, motstridiga vallöften och krav på inflytande. Väljarna får därför ta ställning till två starka ledare – utan att säkert veta vilka regeringar deras röster faktiskt kommer att resultera i.
Hur väljer partierna att framställa sig för väljarna? Som partners i en eventuell regeringskoalition eller som enskilda partier utan kända bindningar? Är detta medveten strategi för att övertyga väljare eller beror det, i det senare fallet, på problemen med att få till stånd ett regeringssamarbete utan röda linjer eller med motstridiga vallöften?
Givna solitärer i årets valrörelse är Magdalena Andersson (S) och Jimmie Åkesson (SD). Andersson står visserligen i en lång socialdemokratisk tradition, men går till val som partiets helt dominerande profil och utan att ange vilka lagspelare som ska ingå i en eventuell regering. Hon säger sig kunna samarbeta med alla partier utom SD, men vill inte lämna besked om regeringspartners. Därmed ber hon i praktiken väljarna att rösta på henne först och få veta regeringsalternativet senare.












