Den som lägger örat mot rälsen så här års kan snappa upp en del skvaller från försöken att sammanfatta och analysera förra årets fotbollsallsvenska.
Det mest intressanta som nått mina öron rör förekomsten (och avsaknaden) av träning som är både stärkande och utslagsgivande. Allsvenskan har drygt 30 år på nacken som professionell företeelse. Men då bara i den betydelsen att spelarna är heltidsanställda och inte längre behöver komma till träningen vid femtiden efter en dag på jobbet.
Professionalism i den allmänna inställningen och professionalism i hur tiden tas tillvara är något vi i de flesta fall fortfarande väntar på. Att många lag till exempel ännu inte tränar mer eller oftare än vad de gjorde för 30 år sedan – det vill säga fyra eller fem sammankomster per vecka – är något som förvånar mig.














