Världen blundar för massmord – igen
Organstölderna i Kina visar att vi tycks ha svårt att lära av historien
Rapporter har visat att över 700 sjukhus i Kina bedriver transplantationsverksamhet, och att samvetsfångar, främst falungong-utövare, är källan till organen. Antalet som dödas årligen fruktas vara tiotusentals. Illustration: Jens Almroth


Det tog tid för den skrämmande informationen om nazisternas utrotningsläger i Andra världskriget att tränga in i det allmänna medvetandet. Även i dag finns det fruktansvärda upplysningar som världen inte förmår ta till sig.

När de första uppgifterna om nazisternas dödsläger i Polen kom omvärlden till del så handlade det om att 700 000 judar hade avrättats på olika platser i landet. Trots att den siffran skulle visa sig ha överträffats många gånger av verkligheten, så uppfattades den 1942 som alltför stor för att vara trovärdig.

Idag kan vi överseende hånle åt den trångsynthet med vilken samtiden mötte de första rapporterna om nazisternas förintelseläger. Men vore det månne klokare att fråga sig om det finns något att lära av detta? Hur mottagliga är vi själva för nya och skrämmande upplysningar om människors ondska?

Är namnet Sven Norrman bekant? Han är ett av relativt få namn i uppteckningen över 1900-talets svenska krigshjältar. Som chef på svenska Asea i Polen kunde han som få andra ta sig fram och åter över den stängda krigsgränsen. I en dubbelbottnad väska förde han ut information från den polska motståndsrörelsen. Den 2 juni 1942 återgav brittiska BBC en rapport baserad på hans upplysningar, som var det första larmet om nazisternas storskaliga utrotning av judar i östra Europa.

Trots hans - och andra hjältemodiga svenskars ­- insats skulle det ta tid innan världen verkligen fick upp ögonen för vad som pågick. Och många människor skulle dödas innan dess.

Rosor har lämnats vid ett av järnvägsspåren och forna transportvägen i Berlin som transporterade judar till koncentrationslägret Auschwitz. Foto: Carsten Koall/Getty Images

Konsul Karl Ynge Vendel var en annan svensk som var tidig med underrättelser om de brott som 1941-1942 hade börjat begås av det tyska riket. Hans rapport till UD försvann i stort sett utan att den tilläts väcka någon uppmärksamhet.

Det var mycket som stod på spel. Vendel hade i uppdrag att hålla koll på vad Tyskland gjorde som kunde hota Sverige. Att han i det värvet skulle uppmärksamma tidernas dittills värsta folkmord hade hans överordnade inte räknat med. Och de var uppenbarligen inte beredda att ta de politiska konsekvenserna av hans upptäckt.

Per-Albin Hanssons samlingsregering gjorde vad den kunde för att hålla Sverige utanför kriget och ville/vågade inte utmana den krigiska grannen. Den svenska statsledningen gjorde också vad den kunde för att hindra denna tidiga information om judeutrotningen att nå ut. Utgivningen av boken ”Polens martyrium”, som baserades på dokumenten Sven Norrman smugglat ut, förbjöds av statsminister Per Albin Hansson och tidningar som skrev om bokens drogs in.

Detta kan jämföras med hur informationen om organstölderna från samvetsfångar i Kina inte förmår tränga igenom de filter som skiljer ut det som anses vara nyheter från det som inte anses vara det. Det är nu mer än elva år sedan de första vittnesmålen om Kinas storskaliga organstölder från samvetsfångar, främst utövare av den andliga metoden falungong, nådde den västerländska allmänheten. Tidningen Epoch Times var först med nyheten.

Siffror är lätta att avfärda som osannolika, eftersom vi aldrig har hört talas om något liknande. Men bara för att de är nya betyder det inte att uppgifterna inte förtjänar att tas på allvar, eller att vi inte behöver reagera på dem.

En kinesiska kvinna, ”Annie”, berättade att hennes exman hade opererat bort hornhinnor från ett par tusen ofrivilliga falungong-utövare, vilka dog under det hänsynslösa ingreppet, och han kände till att det fanns åtminstone 4 000 fängslade utövare i ett fångläger i Sujiatun, utgörandes en gigantisk organbank för den kinesiska transplantationsindustrin. Undersökningar som följde skulle avslöja att det ”Annie” hade berättat bara vara en mikroskopisk del av en mycket stor och mörk bild, som ingen någonsin hade sett förut.

Två erfarna kanadensiska jurister, David Matas, människorättsadvokat, och David Kilgour, före detta politiker som bland annat varit utrikesminister för Asien- och Stillahavsområdet, anlitades för att genomföra en oberoende utredning för att kunna avgöra om anklagelserna var sanna. De undersökte sajter där sjukhusen marknadsförde sin transplantationsverksamhet och fann det de lovade rekordkorta väntetider, ner till någon vecka, för organ som man i västländer kunde få vänta i månader eller år på. Tillsammans med kinesisktalande assistenter ringde de sjukhus och låtsades vara intresserade av en transplantation, och fick veta att det fanns gott om organ tillgängliga från utövare av falungong. Eftersom metoden anses gynnsam för hälsan vill många ha sådana organ.

Extremt få kineser anmäler sig frivilligt sig som organdonatorer. De dödsdömda, som Kinas ledare medgett utgör en källa till organ, är – trots att Kina avrättar flest människor i hela världen – en alltför liten grupp för att kunna fylla hela behovet av transplantationsorgan. Den slutsats som Matas och Kilgour tvingats dra, är att samvetsfångar, främst falungong-utövare, verkligen har dödats och fortsätter att dödas för sina organs skull, med syftet att Kinas sjukhus ska kunna sälja organtransplantationer till patienter/kunder från såväl Kina som grannländerna och i stort sett hela världen.

Sedan 2006 har David Matas och David Kilgour enträget fördjupat och breddat sin undersökningar av Kinas transplantationsverksamhet. I en uppdatering av rapporten Bloody Harvest/The Slaughter, som de gjort i samarbete med amerikanske grävande journalisten Ethan Gutmann, konstateras, efter en nagelfaring av allt från inköp av utrustning och antalet sjukhusbäddar till kartläggning av antalet sjukhus som bedriver transplantationer, att verksamheten kan omfatta 700 civila och militära sjukhus och att det kan utföras 60 000 – 100 000 organtransplantationer per år i Kina. Omsättningen kan uppgå till miljarder kronor.

Lika enträget som Matas, Kilgour och Gutmann har utrett omfattningen av det kinesiska kommunistregimens organstölder, har de rest runt i världen och berättat om sina resultat för i princip alla som velat lyssna. De har varit i Sverige och bland annat deltagit i seminarier i Riksdagen.

Trots deras hårda arbete, och att informationen länge funnits tillgänglig, är organstölderna inte den toppnyhet i svenska och internationella medier som de borde vara. Några få länder, såsom Israel, Spanien och Taiwan, har tagit larmet på allvar och infört olika typer av restriktioner mot organresor till Kina. Inte Sverige.

Siffror är lätta att avfärda som osannolika, eftersom vi aldrig har hört talas om något liknande. Men bara för att de är nya betyder det inte att uppgifterna inte förtjänar att tas på allvar, eller att vi inte behöver reagera på dem. Det finns alltför tydliga och tragiska paralleller mellan omvärldens bristande mottaglighet för larmen om organstölder i Kina och bemötandet av de tidiga signalerna om vad nazisterna gjorde mot judar och andra oönskade grupper under andra världskriget.

Det sägs ofta att vi behöver känna historien för att inte upprepa våra misstag. Många har sagt att det som skedde under nazisterna aldrig får hända igen.

Jag hoppas att vi kan lära oss läxan nu, och göra det som krävs.