Det är 100 år sedan regissören och skådespelerskan Mai Zetterling föddes. Vi tittar tillbaka på hennes film ”Nattlek” från 1966 – en välspelad och underlig film, som fångar en tidsanda där psyket ställs i centrum och där det traderade mer är ett ok än en gåva.
Även om Mai Zetterling är en uppmärksammad regissör, har hon inte någon given plats i den svenska filmens kanon. Ett politiskt korrekt svar på varför är att hon är en kvinna, men ett förmodligen mer resonligt svar ges om man har sett filmer av Ingmar Bergman, Federico Fellini och Jean-Luc Godard: Det är svårt att skönja Zetterlings egen röst bland dessa influenser – liksom det i ”Nattlek” är svårt att hitta sin plats i det stora hus som filmen utspelar sig i. Men den som söker ska finna.
”Nattlek” är i mycket en produkt av den svenska filmreformen 1963, där Harry Schein var en nyckelperson. Schein införde en ”kvalitetsbedömning”, där idealet bland annat var att filmen skulle vara nydanande i sitt uttryckssätt och äga en ”lekfull fantasi”. Scheins inflytande över ”Nattlek” är inget det hymlas om, och han dyker själv upp i en mindre roll i filmen.