I Sverige sprider höger- och vänsterextremister tillsammans med radikala islamister ett antijudiskt hat. Det är den palestinska kampen mot ”sionisterna” som man stöder. Ända fram till Förintelsen fanns även misstron mot judar inom kristendomen och kyrkan.

Antisemitism är otäck och vidrig. Judarna i Sverige hotas och trakasseras. Kritik mot Israels krig mot det terrorstämplade palestinska Hamas blandas med hat mot judar som grupp. På gator och torg firar palestinska Hamasanhängare med bilkorteger, dans och fyrverkerier slakten av civila judar – det största massmordet på judar sedan Förintelsen. I Sverige – i en ohelig allians – demonstrerar Hamasanhängarna tillsammans med Nordiska motståndsrörelsen och med Revolutionär kommunistisk ungdom som ”ger sitt fulla stöd till Hamas motstånd mot sionismen”. Samtidig förklarar dessa att varken judar eller palestinier har något att göra i Sverige. Det är den palestinska kampen mot ”sionisterna” som man stöder. Kort sagt: det är judarna som är problemet.

Antisemitismen är en av historiens äldsta och värsta farsoter. Vi får gå långt tillbaka för att spåra dess rötter. Historiskt sett är den kristna kyrkan all antisemitisms moder (”judarna”, som roten till allt ont). Men redan romarna såg judarna som ett hot mot den politiska ordningen. Den romerske historikern Tacitus skriver: ”Judarna anser att allt som vi håller heligt är vanhelgande – och å andra sidan tillåter de allt som vi avskyr.” Dessa antijudiska strömningar var också resultatet av Israels krig mot Rom och Jerusalems fall år 70 e.Kr. då alla judar fördrevs från Israel. Det är i detta sammanhang som en judisk, messiansk rörelse började sprida sig över Medelhavsvärlden – Jesusrörelsen – som så småningom skulle ge upphov till kristendomen. Det är under de följande århundradena som olika kristna kyrkofäder spyr galla över judarna och den så kallade Adversus Judaeos-litteraturen växer fram.