Om man skulle ta och skriva något, så här på förmiddagskvisten, när hjärnan har fått sin uppiggande genomströmning av koffein. Javisst ja, varför inte om mitt favoritämne: den sköna konsten att säga nej!
Innan ni dömer ut mig som en sur gammal negativ kuf vill jag dock börja med att poängtera att jag säger ”ja” ibland. Alltid till mina barnbarn (kanske alltför beredvilligt), när vänner eller grannar behöver hjälp med något samt när prästen frågade om jag ville gifta mig med kvinnan vid sidan om mig vid altaret. Och så tackar jag ja till allt som jag bokat in själv, utifrån ren inspiration (oftast fotbollsmatcher). Hundar, katter och i viss mån hästar får också min naturliga restriktivitet att vackla – där är jag med på noterna.
Men, till saken! Ponera att någon föreslår dig för något uppdrag, i en förening eller liknande. Du blir naturligtvis smickrad och känner dig hedrad. Men ta dig i akt! Ett ”ja” här kan innebära timmar av pappersarbete, läsning av luntor samt oändliga möten. Tacka artigt men bestämt nej, det är mitt råd (i alla fall till mig själv).










