En av de viktigaste faktorerna för hälsa och välmående är människans förmåga att skapa och bibehålla en slags motståndskraft. Att vara motståndskraftig kan självklart betyda olika saker för olika individer. Men det handlar i stora drag om att livet kommer att komma med en massa oanade jobbiga grejer, sånt som vi inte kan eller vill förstå, men ändå måste hantera och gå vidare utifrån.

Att vara motståndskraftig innebär inte att vi går runt som känslokalla robotar. De som läst mina tidigare inlägg vet hur ofta jag förtydligar vikten av att  tillåta sig själv att känna smärta, tomhet och hopplöshet. Dock är det lika viktigt att vi inte stannar i maktlösheten. Motståndskraft handlar om resiliens och den långsiktiga förmågan att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Motståndkraft handlar om att ta steget vidare trots smärta – och kanske är det så att naturen kan hjälpa oss att finna denna oanade styrka?

Utifrån ett miljöpsykologiskt perspektiv blir därmed tid i naturen ännu viktigare när vi går igenom just tuffa händelser.

Motståndskraften finns i det lilla. Småbarnsmamman, som trots dålig sömn och stressig morgon orkar ge sin kollega hjälp med skrivaren, som alltid krånglar. Motståndskraften lyser i det svåra och stora. Människor som trots konstant oro, ångest och hemska erfarenheter ler när vi tillsammans ser fåglarna kvittra. Människor som likt mossa och lava tränger sig fram mellan sprickorna.

För när vår psykiska kraft är som lägst är vår perception av vår omgivning som känsligast. För att kunna vila måste vi därmed söka oss till lugna och rofyllda miljöer. Utifrån ett miljöpsykologiskt perspektiv blir därmed tid i naturen ännu viktigare när vi går igenom just tuffa händelser.

I en kvantitativ studie från Uppsala universitet, där 2,355 personer diagnostiserade med cancer svarade på frågor om viktiga aspekter i deras återhämtningsprocess, berättar 66% hur samvaro med naturen varit absolut nödvändig. Efter direktkontakt med naturen kom att lyssna på musik från naturen, höra vinden och fågelsång. Studien tydliggör hur människan instinktivt går till naturen för att vila, skapa förståelse och samla just inre styrka.

Enligt rapportens informanter så växter nämligen vår relation till oss själva i naturen. Vår motståndskraft ökar när vi får en möjlighet att ta steg för steg mot en ödslig sjö, undersöka livsprocesser och spegla oss i naturens rytmer. I analysen av materialet belyser forskaren hur människan lägger delar av sitt liv i naturen och hur detta gör att vi känner hur vårt liv är en del av en evig livscykel.

Oavsett vad som händer så har allt liv sin början och slut. Jorden är livets källa. Ett evigt flöde. Att få vara en del av naturens process som aldrig slutar, vad är egentligen mer motståndskraftigt än det?

Johan Ottosson, forskaren som själv drabbades av en hjärnskada beskriver detta så väl i sin bok Naturens betydelse i livskris. Han förklarar hur naturen stimulerar mer direkta upplevelser som skapar en inre omställning i vårt psyke. Naturliga miljöer stöttar därmed processer av personlig utveckling som kanske vanlig traditionell terapi inte kan ge. Johan förklarar hur den rofyllda naturen lindrar och distraherar från smärta. Naturen minskar ångest och återställer självkänslan.

”Ute på sina promenader kände han sig inte underlägsen någon annan. Alla blir behandlade lika av naturen och hans hjärnskada gjorde sig mindre påmind. Ibland kunde han till och med tycka att hans skada givit honom en större insikt om livets villkor…”

För att orka ta oss igenom livet när allt rasar (behöver ju inte handla om livshotande sjukdom) så är det nämligen viktigt med "copingstrategier". Dessa gör att vi kan hålla problemen på avstånd, vi kan inte gå runt och älta utan till slut måste vi bryta den introverta cykeln.

Dock kan det ibland vara svårt med mänskliga relationer, och växter, djur och landskap med biologisk mångfald beskrivs istället kunna vara en mer välkomnande värld.

Utifrån djupgående intervjuer med människor i en långvarig livskris är viktiga copingstrategier en känsla av gemenskap, relationer och hopp. Dock kan det ibland vara svårt med mänskliga relationer, och växter, djur och landskap med biologisk mångfald beskrivs istället kunna vara en mer välkomnande värld. Här döms vi inte utan kan uppleva samvaro och delaktighet utan krav på motprestation. En betydelsefull motvikt mot den existentiella ensamheten som annars är svår att hantera.

Själv speglar jag mig ofta i växter och träd som växer längst med trädgårdens ytterkant. Stenar som alltid står där som inte går att rubba. Vatten som i skogens bäck flödar fram. Rasslande löv och fågelsång som för tankarna bort från allt det jobbiga. Naturen lever i ett annat tidsperspektiv, och där vilar jag ofta i de stunderna jag själv inte kan hantera.

Josefin Wilkins

Josefin Wilkins är socionom med inriktning på miljöpsykologi och utomhusmiljöer för hälsa och välbefinnande. Hon arbetar inom pre-rehabilitering, föreläser, håller kurser och utbildar inom hälsa. Hon fokuserar på helheten och relationen mellan människan, kroppen och omgivning. Artikeln publicerades ursprungligen på hennes blogg. Följ också Josefins inlägg på Instagram.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.