Vad skulle 60-talets vattenrallare säga om elbristen?
Illustration: Jens Almroth


På SVT Play kan man se Olle Hägers och Kjell Tunegårds stillsamt gripande film ”Minnet av Messaure” från 2008. Häger, en nestor inom svensk dokumentärfilm, som gick bort 2014, skildrar de vattenrallare som reste ett helt nybyggarsamhälle i skogen vid Lule älv under de svenska rekordåren, för att bygga en enorm kraftverksdamm fem mil öster om Jokkmokk.

Filmen är inte bara ett exempel på en dokumentärkonst av ett slag man sällan finner numera, utan också en blick in i en värld som känns oändligt avlägsen: Ett Sverige där man genomförde enorma infrastrukturprojekt, och där framstegsandan var stark. Också ett etniskt homogent Sverige, med traditionella könsroller och en hierarkisk skiktning mellan arbetarna och ingenjörerna, något som filmen bara milt problematiserar. Hade denna film alls gjorts idag får man känslan av att större delen av den gått åt till att be om ursäkt för den föregående generationens förbrytelser mot våra värderingar.

Själva samhället Messaure har återgått till skog, och sedan den här dokumentären gjordes har troligen merparten av de sista personerna som faktiskt arbetade på projektet gått bort. Många av de barn som tillbringade en del av sin barndom där lever fortfarande, och på sidan messaure.se kan man fortfarande ta del av deras minnen i text och bild. Dammen och kraftverket lever fortfarande kvar, och genererar 1827 gigawattimmar el per år. Men det går ändå i dag att känna att den tid då vi skapade projekt av den är magnituden i Sverige är förbi. Det är till och med så att man kan ifrågasätta hur länge vi kommer att vilja, eller ens kunna, underhålla dem.

När denna text skrivs har SVT precis publicerat en artikel där svenskarna uppmanas att undvika att exempelvis dammsuga på grund av ”ansträngt elnät”, och skogsjätten Holmen har nyligen fått stänga ner två pappersmaskiner på grund av de extrema elpriserna. Sverige har valt att stänga ner reaktorerna Ringhals 1 och 2, trots elbrist och hot om att elöverskottet från norra Norrland är på upphällningen. De miljöpartistiska politiker som varit pådrivande, och som hurrat för nedstängningen har just nu svårt att finna entusiasm utanför sina egna led, när Sverige tvingas importera kolkraft från kontinenten. Allt färre utanför de frälstas krets tycks också tro på deras vision om att vindkraften, vars problem uppmärksammats allt mer på senare år, kommer att lösa vår elbrist.

Man undrar vad de vattenrallare som byggde dammen i Messaure skulle ha sagt om de fick reda på att Sverige, ett halvsekel efter deras enorma insats, frivilligt, genom politiska beslut skulle försätta sig i elbrist. Det känns rimligt att de åtminstone skulle bli förvånade. De enorma projekten krävde sin tribut i människoliv, och de företogs för att höja levnadsstandarden för det svenska folket. Vi befinner oss nu i en situation där kommande generationer på många sätt får förväntas ha en sämre levnadsstandard än de föregående. Det är märkligt inte bara hur snabbt det gått, utan också hur fullständigt självförvållat det framstår. I denna komplexa bild är elbristen så klart bara en liten del.

Det är inte utan att man också undrar hur de mestadels stadsboende progressiva medelklassmänniskor som i dag driver på utvecklingen mot ett förment ”grönt” samhälle skulle känna om de såg ”Minnet av Messaure”. Känner de någon plikt gentemot den generation svenskar som möjliggjort att de än så länge kan sitta och fira Ringhals nedstängning från sina mobiltelefoner, i välisolerade, uppvärmda, internetanslutna hus? Eller ser de bara problematiska värderingar och ett förlegat samhälle med ohållbar utveckling?

Det är ingen tvekan om att rekordårens omdaning av det svenska samhället haft enorma konsekvenser, varav många kan beklagas och ifrågasättas. Där Messaure-dammen står i dag fanns en gång en levande fors, och under dess yta ett dränkt bondesamhälle. Den enorma omflyttningen av människor och den rasande snabba förvandlingen av Sverige från ett bondeland till ett industriland har sannolikt påverkat vår identitet som svenskar på ett sätt vi själva inte ens riktigt förstår. Ändå får man leta förgäves i den svenska samtiden efter den nybyggar- och framtidsanda som lyser igenom i Olle Hägers och Kjell Tunegårds film. Det borde mana till eftertanke och reflektion.

 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.