Centerpartiet står ännu en gång på tröskeln till ett nytt ledarskap. Men bakom de välpolerade orden om framtidstro och samtalston tornar verkligheten upp sig: ett parti som en gång byggde landet har förvandlats till en rörelse som mest verkar försöka överleva sig själv.
Ett regnigt Stockholm i november. Journalisterna huttrar under paraplyerna innan de blir insläppta en aning sent och lotsas genom partikansliet till ett rum där kaffet och kakorna står uppdukade i prydliga rader, porslinsmuggar på brickor. Någon mumlar att kaffet åtminstone smakar gott. Det snällaste omdömet under morgonens pressträff. För till och med den samlade presskåren börjar nu finna det pinsamt. Ännu en ny partiledare för Centerpartiet. Ännu ett försök att blåsa liv i ett parti som tappat fotfästet någonstans mellan landsbygdens rotfrukter och Södermalms cappuccinoskum.
Det är något symboliskt i att ett parti som en gång byggde landet nu knappt hittar ut ur sitt eget kansli, där doften av kaffe och gamla idéer ligger kvar som en påminnelse om en tid då de faktiskt betydde något för många.









