Den demokratiska ideologin

Regeringssamarbetet är i gungning sedan Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni låtit meddela att L kan komma att lämna januariavtalet och därmed sannolikt orsaka regeringskris.

Detta budskap gavs som reaktion på regeringens tillägg till det migrationsförslag som skickades in på remiss i höstas. Tillägget innehöll bland annat förslag på lättnader i bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Denna lättnad anser bland andra Migrationsverket kunna leda till ett ökat incitament att ta sig till Sverige och leva som papperslös, då lagen öppnar för att med tiden ge denna grupp permanent uppehållstillstånd.

Detta är bakgrunden till att Sabuni kom med ett ultimatum: Antingen drar regeringen tillbaka tillägget, eller så lämnar Liberalerna januarisamarbetet. Hon anser att denna i praktiken liberalisering av migrationspolitiken skulle påverka budgeten, vilket skulle gå emot januariavtalet.

Det tycks som att januariavtalet har skadat partiet som i riksdagsvalet 2018 fick 5,49 procent men som nu ligger under spärren med sina runt 3 procent. Liberalerna gick till val på att ingå i en alliansregering med Kristersson som statsminister. När det sedan blev uppenbart att detta inte skulle gå utan stöd från Sverigedemokraterna, ingicks ett avtal där L och C stödjer en rödgrön regering i utbyte mot inflytande i vissa frågor.

Rådande principer

Denna händelse tydliggör två rådande politiska principer inom svensk politik. Den första är att utesluta inflytande från Sverigedemokraterna. Den andra är att Miljöpartiet ges inflytande över migrationspolitiken. Med Sverigedemokraternas stöd på 18,7 procent och Miljöpartiets stöd på 3,8 procent i senaste mätningen, är det tydligt att dessa principer gäller oavsett partiernas faktiska stöd i opinionen.

Liberalernas opinionssiffror visar på svårigheten att rätta sig efter dessa principer och samtidigt förhålla sig till väljarna. Även Socialdemokraterna gick till val på en stramare migrationspolitik 2018. Kraven från Miljöpartiet gör att det nu går åt andra hållet.

Sannolikt ser vi här en splittring i synen på vad vår representativa demokrati innebär. Det finns de som anser innebörden vara att förtroendevalda representanter utses av folket att driva frågor i deras intresse. Förloras förtroendet försvinner mandatet och därmed den offentliga positionen.

Det tycks även finnas en uppfattning om att politiker har ansvaret att självständigt driva frågor relaterade till vad man kallar ”demokratiska värderingar” vilka inkluderar ovan nämnda politiska principer, nämligen att utesluta SD och ge MP inflytande. De som representerar denna linje tycks i regel klara sig ganska bra trots trots brist på folkligt stöd samt förekomsten av allvarliga skandaler.

Vi har exemplet med Anders Ygeman som avgick i samband med IT-skandalen på Transportstyrelsen, men som återkom som minister i nuvarande regering. Dan Eliasson som idag är aktuell i ännu en skandal efter att han åkt på semester i strid med sina egna riktlinjer, innehar ett anmärkningsvärt lågt förtroende hos väljarna. Dock tycks han på något sätt, trots upprepade skandaler, behålla det politiska förtroendet hos partiet och regeringen och han är idag en av de mest högavlönade tjänstemännen.

Detta kan ses i kontrast till den tidigare S-toppen i Göteborg Ann-Sofie Hermansson som idag arbetar som sophämtare, efter att ha blivit avsatt på grund av att, enligt henne själv, hon drivit frågan om hedersförtryck för hårt.

Det framstår som en politikerklass har växt fram där representanterna inte längre är ansvariga gentemot väljarna

Lojalitet till det demokratiska mandatet

Det framstår som en politikerklass har växt fram där representanterna inte längre är ansvariga inför väljarna. Istället är de i första hand beroende av förtroendet från denna politikerklass för att säkra fortsatt position inom det offentliga. Det har lett till en situation då oppositionen förväntas offra sig själva för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska ges möjlighet att fortsätta driva en politik som saknar stöd hos en majoritet av väljarna.

Det vi ser här är inte endast en kris inom L, och inte heller den traditionella konflikten mellan höger och vänster. Denna konflikt är djupt rotad inom alla etablerade partier. Det handlar om huruvida man har lojalitet till det demokratiska mandatet, eller lojalitet till de demokratiska värderingarnas ideologi.

Sabuni har att välja mellan att å ena sidan fortsätta på den inslagna vägen och se partiet implodera under hennes ledarskap, o andra sidan utmana själva ideologin hos den idag ledande politiska ordningen. Att själv ta sig an detta vore beundransvärt, dock väldigt ambitiöst. Ett tredje alternativ vore förstås att som så många andra, anamma en kompromiss för att på ytan ge sken av en lösning på ett egentligen olösbart problem.