Tanken på att Sverige ska "räddas" från SD är ett hot mot demokratin


Vad är egentligen ett hot mot demokratin? Det är en fråga som ställs på sin spets nu när allt fler inser att Sverigedemokraterna faktiskt skulle kunna få frågan av talmannen i september.

I USA har somliga efter Donald Trumps valdes till president talat om ”Trump Derangement Syndrome”. Lite förenklat går det ut på att Trumps seger var en sådan fundamental chock för etablissemanget, att många inte längre ser klart eller agerar normalt. De utgår hela tiden ifrån att allt Trump gör och vill göra är det värsta tänkbara, och ser allting genom de glasögonen.

Det betyder att även om Trump gör något som man skulle tycka var bra om det kom från någon annan, så tycker man inte att det är bra. Man börjar automatiskt söka bevis på att det inte stämmer, eller att det är en del av något slags djävulsk plan. Både media, oppositionspolitiker, offentliga tjänstemän, företrädare för rättssystemet och vanligt folk har ”drabbats” av det här syndromet.

I sin allvarligaste form innebär det att man ser Trump som så farlig och ond att han inte är legitim, trots att han valts demokratiskt. Han är ett sådant hot att man till varje pris måste obstruera honom och hans administration, därav talet om ”resistance”, motstånd, som vore han en ockupationsmakt. Man bedriver inte normalt oppositionsarbete, där man kan kompromissa, ta och ge när det gynnar ens sak, utan upprätthåller en totalt oförsonlig linje för att störta honom, oavsett om det till och med går ut över dem vars intressen man säger sig försvara.

Det har yttrat sig i allt från demokraternas obstruktion i migrationsfrågor eller den vid det här laget rätt farsartade ”Rysslandsutredningen” till att man försökt bygga upp en bild av att Trump är mentalt och fysiskt otillräknelig för att på så sätt kunna avlägsna honom.

Vad har då detta att göra med Sverige? Jo, det finns anledning att anta att ett liknande scenario skulle kunna utspela sig om SD faktiskt fick legitim makt efter nästa val. Det är rätt uppenbart att många människor på olika maktpositioner i Sverige inte ser på SD som ett parti vars politik eller företrädare de ogillar – de ser dem som ett hot mot demokratin, som ska bekämpas till varje pris.

Den inflytelserika politiska skribenten Helle Klein har ”pinnat” en tweet högst upp på sin twittersida som avslutas ”Hur vore det om man tog sig samman och räddade demokratin från katastrof i höst? Använd varje sekund till att bekämpa SD!” Jimmie Åkesson buades enligt åskådare ut av feminister under Järvaveckan när han talade ut mot hedersförtryck och könsstympning – frågor där de rimligen borde vara ense med honom.

Redan i samband med förra valet vägrade Vänsterpartiets riksdagsledamot Rossana Dinamarca under offentliga former att erkänna SD:s Björn Söder som "sin" (andre vice) talman. Även mot Trump har ett stridsrop varit "not my president". Troligen är Dinamarcas aktion en västanfläkt jämfört med hur reaktionerna på en Statsminister Åkesson skulle bli. Men enskilda personer kan inte välja vem som är – eller i det här fallet, inte är – deras företrädare. Börjar man signalera att den fredliga maktöverlämningen är något man kan välja om man vill respektera eller inte, så är man ute i ett gungfly.

Vad exemplet från USA visar är att om man skruvat upp retoriken till en viss nivå så är det inte lätt att skruva ner den igen. Har man övertygat sig själv och andra om att ett visst scenario är jordens undergång, och att motståndaren är ”bokstavligen Hitler” (som en amerikansk Trumpmotståndare famöst uttryckte sig) så blir det svårt att bara rycka på axlarna och börja bedriva normalt oppositions- och opinionsarbete sedan.

Alla som följer vad som faktiskt hänt i USA sedan Trump tillträdde vet att ekonomin går som tåget, minoriteters arbetslöshet sjunker, IS har besegrats militärt och Trump har nominerats till Nobels fredspris för sina insatser i Nordkoreafrågan. Generellt knallar saker på ungefär som vanligt, förutom mediacirkusen. Oavsett vad man tycker om Trumps politik, eller hans minst sagt oortodoxa kommunikation, så är han inte ”bokstavligen Hitler”. Tycker man det har man en förvrängd verklighetsbild.

Och oavsett vad man tycker om SD, deras rötter och enskilda företrädares uttalanden så finns inget i deras partiprogram om att avskaffa demokratin. Skulle de få reell politisk makt bör man utvärdera deras agerande precis som man utvärderar vilket politiskt parti som helst, inte automatiskt leta efter den värsta möjliga tolkningen.

Och framför allt måste man acceptera valresultatet.