Som en full panda i en porslinsfabrik
Pandan Hua Zui Ba äter bambu i Madrids Zoo. Foto: Gerard Julien/AFP/Getty Images)


Den 29 mars publicerade DN en debattartikel av företagsekonomer (varav en professor) vid Stockholms universitet. Den som är någorlunda bekant med Kinesiska kommunistpartiets försök att via olika ombud mjuka upp västerlänningars syn på Kina kände genast igen tonen och argumenten.

Sammanfattningsvis kan man säga att den framhöll Volvo-Geely-affären som ett belägg för att svenskar minsann har helt fel uppfattning om Kina, och att vi borde omvärdera den. Det är en fördom att Kina är en kommunistisk diktatur, fick vi bland annat veta. Kina är ”både demokrati och diktatur”.

Lyckligtvis mosade Kinakännaren Jojje Olsson artikelns påståenden och argumentation med ett kort men effektivt svar två dagar senare. Olsson ska verkligen ha all heder för att han outtröttligt bemöter den här sortens desinformation i sak. Själv har jag i stort sett ledsnat, och gjorde mig redo att skriva en artikel där jag underkände Tony Fangs och Dina Chimensons texts existensberättigande på grund av att författarna så uppenbart går kommunistregimens ärenden.

Sedan kommer man till det tämligen okontroversiella påståendet att Kina är en kommunistisk diktatur, och det är här artikelns sanna syfte avslöjas

Jag hejdade mig dock, för det trista med en sådan artikel är att den legitimerar ett debattklimat där man inte bemöter meningsmotståndare i sak, utan bara misstänkliggör deras avsikter, något som den svenska debatten lider ganska svårt av just nu. Är det någonstans det faktiskt är helt legitimt att göra detta så är det förvisso just när det gäller Kinas regim. Men det kräver också att man återigen ägnar ett par hundra ord åt att redovisa hur kommunistpartiets propagandakrig mot västvärlden bedrivs, vilket jag redan gjort ett par gånger. Det blir tröttsamt.

Det slog mig dock att man faktiskt bara kan se på den här artikeln och fråga sig vad dess syfte är, och göra en liten jämförelse, för att det torde bli uppenbart vilket befängt aktstycke det är.

Vi har alltså två akademiker som skriver en artikel som går ut på att ett kinesiskt storföretag behandlats orättvist i svenska medier.

De citat man lyfter fram, med tämligen försiktiga uttryck för befogad oro över att Sveriges kanske stoltaste varumärke skulle hamna hos en kinesisk ägare, utgör inte ”mobbning och… mediedrev” som författarna skriver. Det är ett direkt idiotiskt påstående, som ger tydliga ekon av Kinesiska kommunistpartiets ökända lättkränkthet. Extra magstarkt blir påståendet så klart om man sätter det i relation till hur media fungerar som statens knölpåk mot skyddslösa och förföljda grupper i kommunistpartiets Kina.

Om det faktiskt skulle vara så att dessa svenska medier, med facit i hand, gjort ”felaktiga scenarioanalyser”, utifrån den här unika situationen (vilket jag inte säger att de gjorde, men låt oss leka med tanken), vad är det då Fang och Chimenson förväntar sig? En avbön i direktsändning på kinesisk statstelevision, kanske?

Ingenstans klargör man exakt vad det är för ”lärdom” man förväntas dra av det här, man bara konstaterar att den bör dras. I stället framför man tre punkter, som man placerar i huvudet på något slags svensk allmänhet, nämligen att Sverige är bäst, att Kina ligger efter i teknik och innovation och att Kina är en kommunistisk diktatur.

Här, om inte förr, borde man fråga sig vad syftet med den här bisarra icketexten egentligen är. Vem är avsändaren och vem är mottagaren?

De första två uppenbara halmgubbarna eldar man snabbt upp, men inte utan att fatalt skjuta hela premissen för sin artikel i sank genom att lyfta fram Huawei, ett av de mest ökända och farliga exemplen på sammanblandningen av politik, militär och näringsliv i kommunistpartiets Kina.

Sedan kommer man till det tämligen okontroversiella påståendet att Kina är en kommunistisk diktatur, och det är här artikelns sanna syfte avslöjas. För här påstår alltså en professor och en doktorand på företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet att ”Kinas politiska ramverk är kulturellt djupt rotat i Yin-Yang filosofin och är i huvudsak av ’både och-natur’”, och att det visserligen ”har sina problem och utmaningar” men ”erbjuder en samhällsstyrningsmodell som förtjänar mer djupgående studier i stället för snabba slutsatser och avvisanden.”

Återigen, de här svepande, häpnadsväckande påståendena som inte underbyggs med ett ord, kommer från två företagsekonomer, som alltså tar som sin uppgift att litegrann i en bisats sådär försvara världens mest blodbesudlade diktaturregim i en artikel som låtsas handla om Volvo och Geely.

Här, om inte förr, borde man fråga sig vad syftet med den här bisarra icketexten egentligen är. Vem är avsändaren och vem är mottagaren? Kan man byta ut Kina mot ett enda annat land i världen, och tänka sig en liknande artikel? Kan ni föreställa er en sådan här artikel om Saudiarabien?

Återigen kanske man helt enkelt får vara tacksam för att den kinesiska ”mjuka makten” ännu inte riktigt lyckats kalibrera sig till västerländska sensibiliteter, utan återigen dundrar in som en full panda i en porslinsbutik. Självklart kan man väcka frågan om varför DN alls släpper fram en sådan här artikel, bara för att låta den pulveriseras i sak av Olsson. En aktuell mediedebatt gäller ju huruvida man ska låta ”båda sidor” i en ”debatt” komma till tals på lika villkor, även om något slags konsensus råder att den ena verkligen inte har på fötter.

Jag lämnar dock den frågan orörd, och nöjer mig med att konstatera att om Kinesiska kommunistpartiet eller dess tillskyndare, som professor Fang, vill slå blå dunster i den svenska allmänhetens ögon, så får de nog slipa argumenten lite mer än så här.