Den iranska revolutionen 1979, även kallad den islamiska revolutionen, ledde till att shahen Muhammad Reza Shah Pahlavi störtades och monarkin avskaffades.
Under 1970-talet växte missnöjet i landet med shahens styre, den västorienterade moderniseringen och den ekonomiska nedgången efter ett tidigare kraftigt uppsving. Protesterna samlade såväl religiösa grupper som marxister och liberaler.
Den religiöse ledaren Ruhollah Khomeini, som hade levt i exil, blev revolutionens främsta symbol. I januari 1979 lämnade shahen landet, och i februari återvände Khomeini till Teheran, där han möttes av enorma folkmassor. Kort därefter föll regimen och en islamisk republik utropades. Khomeini började därefter systematiskt och brutalt rensa ut de andra oppositionskrafterna.
Revolutionen innebar att Iran blev en teokratisk stat där religiösa ledare har den högsta makten. Den förändrade balansen i regionen, där Iran, som tidigare varit västs allierade, nu blev starkt västfientligt.