Om du är förälder känner du förmodligen igen att du om och om igen ber ditt barn göra något utan att få något gensvar. Du blir kanske frustrerad och höjer din röst och din familj svarar med att säga att du tjatar för mycket.
Eller så har du kanske försökt organisera en familjesemester (som alla senare kommer att njuta av) och måste kämpa för att få allt att fungera. Du planerar noggrant alla aktiviteter och gör bokningar för att sedan få veta att du är en alltför kontrollerande person som inte kan slappna av.
Jag har upplevt detta och liknande saker fler gånger än vad jag lagt på minnet.
Jag reser mycket med min familj under sommarmånaderna. Det är en tid fylld av glädje, skratt, dumheter, frustration, irritation, förtvivlan och mycket annat. Hur trevligt det än har varit så är en del av mig ändå lite förvånad över att vi alla återvänder hem tillsammans utan att någon har åkt hem tidigare än planerat och att vi alla fortfarande pratar med varandra.
Även om dessa exempel är tänkt att roa så är sanningen den att trots att familjelivet kan vara något av det mest tillfredsställande, djupgående och närande vi har, så erbjuder det också några av de mest utmanande och smärtsamma upplevelserna.
Då sommar och semester är i antågande så har jag tänkt på det här med familjeliv och specifikt på det som får en familj att fungera. Vad ökar kärleken och glädjen och vad minskar lidandet och frustrationen i relationer och familjeliv?
Så jag ställde mig dessa frågor: Vad kan vi genomföra som familj som radikalt skulle förbättra vår upplevelse av att vara tillsammans? Kan vi införa mål som kommer från den bästa delen av oss själva och faktiskt försöka leva i enlighet med dem? Och vad vill vi införa som påverkar relationen vi har till varandra?
Detta kom jag sedan på: Vad händer om vi som familj kommer överens om att oavsett vad som händer (utifrån ett hälsosamt perspektiv), så kommer vi inte gå till angrepp mot varandra? Det vill säga, oavsett vad den andra personen gör eller säger och oavsett om vi gillar det eller inte, så kommer vi fortsatt stå kvar vid deras sida.
När någon gör något som vi inte gillar, snarare än att följa den vanliga reaktionen att förebrå och kritisera så kanske vi istället skulle kunna komma överens om att pausa och medvetet välja empati? Och försöka förstå vad den andra egentligen menade?
Vad skulle hända om vi kom överens om att inte bedöma varandra på ett negativt sätt? Och tänk om vi frågade oss om det finns något sätt vi kan hjälpa den andra personen på så den får vad den egentligen behöver i det ögonblicket?
Att leva i en miljö där empati råder innebär att försöka förstå den andra personen.
Vi är präglade till att svara på andras ord och beteenden utifrån vår åsikt om dem och om de stöder våra idéer om världen och oss själva. Vi skapar alla möjliga historier och tolkningar om den andra utifrån våra åsikter. Våra tankar och åsikter om den andra är dock inte nödvändigtvis den personens sanning.
Att leva i en miljö där empati råder innebär att försöka förstå den andra personen. För att älska en annan människa fullt ut måste vi släppa vårt ego och sluta försvara vår version av verkligheten. Vi måste vara villiga att ta till oss vad andra menar, deras rädslor och längtan, och på så vis inte utsätta dem för hur vi tolkar dem.
Utmaningen är att bry sig om och vara för andras upplevelse, inte emot, oavsett hur annorlunda den än är vår egen. I grund och botten är vårt ansvar gentemot varandra som familj att inte bli ännu en kraft som våra nära och kära måste arbeta mot för att få det de verkligen behöver. Detta betyder att vi måste ta ansvar för att göra vad vi kan för att minska deras lidande och hjälpa dem upptäcka den djupaste längtan de bär på.
Vår tendens som människor är att försvara oss själva, vilket inkluderar våra tankar, vår version av verkligheten och oss själva – detta stora men ändå så ömtåliga "jag". Och ändå, paradoxalt nog, när vi verkligen har empati och försöker förstå en annan människas sanning, så upptäcker vi ofta att det ”jag” vi försvarade, som har alla dessa idéer om hur allt ska vara, lätt och enkelt försvinner utan att göra särskilt mycket väsen av sig. I det ögonblicket kan vi känna kärlekens fulla kraft och uppleva en villkorslös kärleksfull närvaro.
Varje gång vi svarar på andras beteenden med vänlighet så är det som om vi tar ett steg in i det gudomliga – till lycksalighet. Valet att se med andras ögon och hjärta fyller vårt eget hjärta med kärlek.
Att ta ett beslut som leder till detta är en djupgående händelse för en familj eller en relation. Försök att förstå andra och gå inte till angrepp mot dem. Oavsett vad som händer just nu, se situationen utifrån den andres hjärta. Dela det svåra ögonblicket och den andres smärta, rädsla eller tillkortakommande. Vet att den, precis som du, försöker skapa lycka, hitta ett lugn och må bra.
En viktig varning dock: Detta gäller endast vid en sund familjedynamik. Det ska inte användas i kränkande, dysfunktionella eller destruktiva sammanhang och ursäktar inte övergrepp av något slag. Övergrepp kan aldrig tolereras.
