Carina Henriksson vill bygga broar mellan människor med hjälp av kulturen. Hon skyggar inte för att lyfta fram känsliga ämnen och historiska händelser för att skapa medvetenhet och spännande scenkonst.

I norr där vintern är lång och sommaren ständigt är ljus, bor och verkar Carina Henriksson. Hon är operasångerska, som efter många år söderut valde att återvända hem. I Norrbotten är hon känd som sitt alter ego Glesbygdsdivan. Hon är född i Lainio i Kiruna kommun, 20 mil norr om polcirkeln.

– Jag har alltid haft en längtan efter att uttrycka mig, och redan som liten var det självklart att jag skulle hålla på med musik, sång, teater och kultur. I byn jag växte upp i var kulturen ett sätt att umgås. Alla generationer umgicks, spelade bygdeteater, musicerade och åkte på gammeldans tillsammans. Det var väldigt fint och band samman de olika generationerna.

Carina Henriksson är så kallad dubbel minoritet, både same och tornedaling.

– Det är i den tornedalska kulturen och den samiska traditionen jag har mina rötter. Min mormor pratade helst meänkieli, och mina föräldrar pratade både svenska och meänkieli. Men de valde att inte lära oss barn språket hemma, och det är en stor sorg som jag burit med mig. I många år levde jag i en tornedalsk gemenskap och identitet, samtidigt som jag kände ett visst utanförskap i och med att jag inte behärskade språket fullt ut. Jag har alltid sjungit på meänkieli, och den tornedalska folkmusiken ligger mig varmt om hjärtat. Det var först långt senare som jag började sjunga på samiska.

För att kunna utbilda sig flyttade Carina Henriksson söderut. Efter studier vid Operastudio 67 i Stockholm och Royal Academy of Music i London, var hon verksam som operasångerska i Sverige och utomlands. Efter 20 år återvände hon till sin hembygd.

– När jag återvände hem beslutade jag mig för att återta mina språk, och gjorde det genom musiken, teatern och kulturen. Jag ville komma i kontakt med mina rötter, och ville förstå och leva med båda mina kulturer. Den första föreställningen jag medverkade i var folkmusikalen Sånger från Matojärvi, skapad av författaren Bengt Pohjanen och den finländske tonsättaren Kaj Chydenius. Föreställningen skildrar en av Tornedalens första kvinnliga skönlitterära författare, och framfördes på både meänkieli och svenska. Det var väldigt roligt, och också inledningen på mitt och Bengt Pohjanens långvariga samarbete. Efter det har vi gjort många produktioner och projekt tillsammans.

Carina Henriksson är grundare av och konstnärlig ledare för Opera Vildmark, som årligen producerar Operafestival i Lainio by. Hon har dessutom varit konstnärlig ledare och producent för operaproduktioner vid Ice Globe Theatre, samt teaterchef och konstnärlig ledare för Tornedalsteatern. Hennes produktioner har ofta flera bottnar och berör aktuella och ibland känsliga ämnen.

– När jag skriver, skapar och framträder är det nästan aldrig bara underhållning, utan det finns alltid något annat, något jag vill säga, lyfta eller genomlysa på scenen. Just nu håller jag på med en föreställning om beroende, medberoende, psykisk ohälsa och våld i nära relationer. Föreställningen ska ut på turné i högstadie- och gymnasieskolor, och jag hoppas skapa en större medvetenhet för de här frågorna och generera en bra diskussion. Det vore väldigt fint om fler blir mer insatta i den här problematiken, och känner att de har valmöjligheter och inte behöver gå in i relationer som inte är bra. Kan jag hjälpa någon så blir jag glad, och jag tror att mänskligheten nu för tiden har ett behov av att hela sig själv. Genom kulturens kraft och musikens makt så kan jag hjälpa till och göra skillnad, och jag tycker det är ett ansvar som jag har som kulturarbetare.

Genom kulturens kraft och musikens makt så kan jag hjälpa till och göra skillnad

Carina Henriksson är inte enbart operasångerska och producent, utan även musiker, skådespelare, regissör, skribent, manusförfattare och tonsättare med mera. Hon presenterar sig själv som visions- och passionsdriven multikonstnär och kulturentreprenör.

– Kulturen har alltid varit en brygga mellan människor och äger ett gemensamt universellt språk, som berikar, befruktar och överbryggar skillnader mellan länder och folk. Här kan vi mötas oavsett vilken bakgrund, utbildning eller etnicitet vi har, och skapa tillsammans på samma arena, vilket är helt fantastiskt! I det ordlösa mötet så uppstår också en länk mellan då och nu, vilket kan skapa en förståelse för vår historia, som medför att vi förstår vår samtid, och som kan möjliggöra att vi blir aktiva medskapare av framtiden. Om vi vet varifrån vi kommer och var vi är nu, så är det lättare att ta ut riktning dit vi ska. Att känna till sin historia är existentiellt viktigt.

Med rötterna i folkmusiken och med en förkärlek för crossover och alternativa scener är Carina Henriksson en genrefri operasångerska och scenartist.

– Mångfalden i sig utgör färgrikedomen i vårt kulturliv, och berikar och skapar differentierad konst och kultur, så att det inte blir för smalt och kategoriserat. Jag gillar när kulturen får skapas där gränser och genrer suddas ut. Tidsandan är i dag mycket mer tillåtande än när jag började för 30 år sedan. Då fick man inte göra ditt eller datt. När jag studerade opera så gällde bara opera och ingenting annat.

Nu för tiden tar sig Carina Henriksson större frihet, och genomför gärna projekt där professionella scenartister möter amatörer i olika sammanhang.

– I projekt där proffs och amatörer arbetar tillsammans kan vi lära av varandra och ha ett fint utbyte. I vissa uppsättningar tar vi också in ungdomar som får vara med om scenkonstnärliga upplevelser, som kan ge perspektiv på livet och framtiden. För några kan det vara en språngbräda till ett yrkesliv inom kulturområdet. För andra kan kulturen vara en möjlighet att göra sig hörda och få synas. Många väldigt blyga ungdomar som börjar bakom scenen, vågar steg för steg närma sig rampljuset, och plötsligt en dag står de där och har en monolog. Den processen ger möjligheter att växa som människa.

En av Carina Henrikssons drivkrafter är att initiera kulturprojekt och skapa scenkonst som tar avstamp i Norrbottens kultur, musik och historia, och som i förlängningen kan skapa arbetstillfällen för kulturarbetare som bor och verkar i regionen. Under våren tonsätter Carina en tvåspråkig sångcykel ”Strandpartitur – Rantaparttituuri” med egna och andras texter, samt skriver manus till ”Morbrors monolog”, om sorgen att förlora ett barn.

– Jag skapar utifrån det sammanhang jag är i, miljön och människorna. Det viktiga är historien vi vill berätta tillsammans. Under de senaste tjugo åren så har minoriteterna fått ta plats även i kulturens finrum. För några år sedan genomfördes en minoritetshelg på Kungliga slottet i Stockholm, där jag uppträdde tillsammans med andra samiska artister. Det har inte hänt tidigare. Fem folk festivalen i Kungsträdgården i Stockholm genomförs årligen sedan 2013, där deltar Sveriges nationella minoriteter, samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer. Okunskapen om våra nationella minoriteter är stor, även här i Norrbotten. Många har glömt eller till och med gömt sin historia. Inkludering och mångkultur skulle inte vara något problem om alla kunde sin historia. Okunskap föder rädsla och främlingsfientlighet. Vi är dock alla en mix av olika folkslag, och speciellt här uppe har det samiska, tornedalska, svenska och finska levt i symbios med varandra under lång tid. Tyvärr ändrades det till viss del bland annat när staten år 2000 fastslog de fem minoritetsspråken, och det gick att söka medel för olika projekt och produktioner. Det skapade en polarisering, de olika folkgrupperna ställdes mot varandra, vilket ledde till konkurrens och motsättningar. Det är synd och onödigt, för våra rotsystem går kors och tvärs och är tätt sammanflätade.

Det finns ett vackert citat av Roger Norén som jag tycker speglar vad konst och kultur handlar om: ”Kulturen ska inte bära sig, den ska bära oss.”

Kontakta journalisten:
[email protected]