Rodin – en bro till renässansen
”Rodin – Tänkaren”, 1902 av Edward J Steichen (1879-1973). Tryck I gummibikromat. Metropolitan Museum of Art, Gilman-samlingen, inköp, gåva från Harriette och Noel Levine 2005. Foto: The Estate of Edward Steichen/Artists Rights Society, ARS


Om någon ber dig att tänka på en skulptur, så kanske du ser framför dig en robust mansfigur sittandes på en sten, framåtlutad med höger armbåge nedtryckt i vänster ben, hakan vilades i högerhanden – Auguste Rodins (1840-1917) ikoniska skulptur ”Tänkaren”. I år är det hundra år sedan Rodin dog och ett bra tillfälle att omvärdera denna skulptör, som är larger than life. Det kan vara svårt att precisera Rodin i konsthistorien, men han fortsätter att influera konstnärer än idag.

Muséer runtom i världen hyllar Rodins arv. Metropolitan Museum of Art i New York hade redan under Rodins livstid en givande relation med skulptören, och har ett brett utbud av hans verk i sin ägo. Fram till 15 januari 2018 kan man se den uppfriskande och unikt omfattande utställningen ”Rodin at The Met” på muséet.

”Tänkaren” av Auguste Rodin (1840-1917). Avgjutning av Alexis Rudier (Frankrike) modellerad runt 1880, gjuten cirka 1910 i brons. Metropolitan Museum of Art, gåva från Thomas F Ryan 1910. Foto: The Metropolitan Museum of Art

Utställningen som berättar historien om en stor konstnär, möjliggjordes av stiftelsen Iris and B Gerald Cantor Foundation, som också har donerat många av verken till muséet.

Met äger 91 Rodin-skulpturer i marmor, brons, gips och terracotta. Fler än hälften, 49 stycken, visas nu, däribland ikoniska skulpturer som ”Tänkaren” och ”Guds budbärare”. Ett spännande inslag är den utsökt snidade skulpturen ”Stormen”, som stått magasinerad på Met i över 20 år. Det är en av två exemplar man känner till som är gjorda i marmor. Den andra finns på Musée Rodin i Paris.

Statyn ”Bronsåldern”, som brukar ses som startskottet i Rodins karriär, står som vanligt i galleriets mitt, som en axel till två huvudsakliga teman på utställningen: skapelse och död.

På galleriets västra sida står giganten ”Monument över Balzac” och ”Guds budbärare”, som var Rodins stora hyllning till Michelangelo och till konstnärlig kreativitet. Som kontrast är fokus i galleriets östra sida förtvivlan, med ”Adam” och ”Eva” på var sida om ”Tänkaren” precis som de är placerade på den stora portalen ”Helvetets portar”.

”Stormen” av Auguste Rodin. Snidades innan 1910 i marmor. Metropolitan Museum of Art, gåva från Thomas F Ryan 1910. Foto: Metropolitan Museum of Art

På väggarna hänger målningar ur Mets samling av några de mest beundrade konstnärerna från Rodins samtid.

– Vi kunde för första gången få målningarna att verkligen tala med skulpturerna och skulpturerna tala med målningarna, säger utställningens organisatör Denise Allen, intendent för europeisk skulptur och dekorativ konst på Met.

Den nyligen förvärvade ”Inferno” av Franz von Stuck visas exempelvis bredvid ”Tänkaren”. ”Inferno” refererar till Dantes episka dikt, som också inspirerade Rodins ”Helvetets portar”.

I utställningen ingår också målningar, teckningar, trycksaker, fotografier, brev och illustrerade böcker. Rodin tecknade dagligen, särskilt i slutet av sin karriär. Teckningarna var aldrig förberedande studier för skulpturer, utan visar på Rodins intresse för människokroppens uttryck.

– Rodin är intresserad av högst ovanliga poser. Han bad alltid sina modeller att slappna av under sessionerna så att han kunde hitta oväntade positioner i kroppen, säger Ashley Dunn, assisterande intendent på Mets avdelning för teckning och trycksaker.

”Rodin at The Met” är vackert genomtänkt och integrerad – från färgen på väggarna och ljusdesign till hur verken har arrangerats. Tack vare Mets historiska engagemang i Rodin är muséet en av få institutioner i världen som kan visa en översikt över hans verk. Även variationen i samlingen är anmärkningsvärd. Den innehåller till exempel sällsynta terrakotta-skisser som fortfarande har spår av Rodins hand, och gipsstudier som Rodin själv skänkte till Met.

Rodins inflytande idag

Det är svårt att avgöra ville plats Rodin har i historien eftersom han fungerar som en bro. Han kan ses som den sista skulptören som arbetade i den klassiska traditionen, säger Denise Allen.

Rodin var mycket imponerad av renässansens stora mästare, Michelangelo, och följde denna konstnärliga linje – från Michelangelo till barockens mästare Gian Lorenzo Bernini, till den neoklassiska skulptören Antonio Canova, till 1800-talsskulptörer som Jean-Baptiste Carpeaux (posen i Carpeauxs huvudsakliga verk ”Ugolino och hans söner” är närapå identisk med Rodins ”Tänkaren”).

Efter Rodin förlorade människoavbilden mark, och lämnade banan för modernismens abstraktioner.

– Rodin markerar slutet av en tradition, men han markerar också början på en tradition, säger Allen.

Rodin tillhörde varken realismen eller impressionismen på sin tid – men i likhet med realisterna idealiserade han inte formerna, och i likhet med impressionisterna skapade han rörelse genom att låta ljus studsa mot oregelbundna ytor. Mot slutet av sin karriär fascinerades han av att fragmentera människokroppen. Detta var kontroversiellt under hans tid, men han banade väg för kommande generationer av konstnärer som lättare förkastade humanismen och den klassiska konsttraditionen. Idag kan Rodin ses som en bro. Vanligen går den i riktning mot abstraktion, men allt oftare ses den som en bro mot humanism.

”Orfeus och Eurydike” av Auguste Rodin. Troligen modellerad innan 1887, marmor snidad 1893. Metropolitan Museum of Art, gåva från Thomas F Ryan 1910. Foto: Metropolitan Museum of Art

Sabin Howard, skulptören som fick i uppdrag att skapa ett nationellt minnesmonument över första världskriget för vilken en banbrytande ceremoni kommer att äga rum 9 november i Washington, ser utställningen som ett ställningstagande.

– Detta är den klassiska känsligheten och estetikens återkomst, säger han när han kommer in i galleriet.

Ljussättningen och de mörkgrå väggarna i B Gerald Cantor Skulptur Gallery (Gallery 800) ordnades särskilt för utställningen, och ger mer vikt åt Rodins skulpturer. Väggarna liknar konstakademiernas väggar i 1700-talets Paris.

– Man ser inte skuggorna lika mycket, men man ser formerna framträda, så det blir mer dramatiskt. Det är mer klassiskt eftersom det förstärker [skulpturernas] form snarare än miljön, säger Howard.

Howard är en av få skulptörer idag som avser att föra den klassiska traditionen vidare. Han influeras starkt av hellenistisk och grekisk-romersk skulptur – Michelangelo, Rafael och Da Vinci – men det var Rodin som inspirerade honom till att lägga in mer känslor i det nationella minnesmonumentet som han jobbar med.

– Rodin förändrade faktiskt sättet jag jobbar på. Jag var tvungen att lära mig dramatisering och historieberättande, och Rodin hjälpte mig med det, sade Howard.

Utställningen “Rodin at The Met” på Metropolitan Museum of Art den 15 september 2017. Foto: Milene Fernandez

Grekerna och romarnas skulpturer avbildade människokroppen i subtila rörelser. Exempelvis kunde bröstkorg och bröstben utvidgas mot ljuset. Klassicismen handlar om att skapa psykologiska tillstånd med minimal rörelse i en pose. Det handlar mer om lugn – tillståndet innefattas.

Med Rodins ”Adam” i åtanke säger han:
– Denna [skulptur] innefattar inte [tillståndet]. Alla känslor är synliga och bryter igenom till ytan.

Rodin kunde så att säga lägga alla kort på bordet genom gester, vilket mer handlar om tyngd och kompression, förklarar Howard.

– De har mindre att göra med balans och harmoni, och mer att göra med ångest. Det är där Rodin är väldigt uppfinningsrik och kanske var det därför han tecknade [modeller] varje dag. Han försökte hitta nya idéer. Alla poserna är nya idéer radade på varandra.

Liksom Rodin bad Howard sina modeller att röra på sig när han skapade krigsscenerna till minnesmonumentet. Han hade först studerat poser som fångats vid explosioner på bild. Liksom Rodin ser han oändliga kreativa möjligheter när han jobbar med människokroppen.

Denise Allen säger att Rodin hade ett enda fokus:

– Han strävade efter att fånga människokroppen i ett passionerat, emotionellt ögonblick. Han höll sig till en idé – människokroppen och dess uttryck, som ger oändliga möjligheter i skulptur. Det är en aldrig sinande källa till inspiration.

”Bronsåldern” av Auguste Rodin. Avgjutning av Alexis Rudier, modellerad 1876, gjuten runt 1906 i brons. Metropolitan Museum of Art, gåva från Mrs John W Simpson 1907. I bakgrunden ses ”Torso” av Auguste Rodin. Modellerad runt 1877-78, gjuten 1979 i brons. Foto: Milene Fernandez

Allen har placerat Rodins fragmenterade skulpturer ”Torso” och ”Den gående mannen” i anslutning till ”Bronsåldern” – de klassiskt inspirerade manliga nakenmodellerna i galleriets centrum. Med ett ögonkast kan man se spåret som Rodin följde när han utforskade människokroppen – från en harmonisk helfigur i stillhet till en huvudlös och armlös figur i rörelse.

Howard berättar att leran frös i Rodins ateljé när han skapade ”den gående mannen”. Därför sprack figuren i midjan.

– Så Rodin reparerade den med mer lera, och lämnade det sådär för att visa sin process.

Rodins senare verk ser ut att vara kaotiska, ur balans. Kanske visar den på Rodins känslomässiga oro, eller så kan det ha varit tidsandan. Rodin skapade sina senare skulpturer vid sekelskiftet, bara något decennium före första världskrigets utbrott.

Rodin var dedikerad till människroppen, hur förvriden den än var, och fortsätter på många sätt att fungera som bro för känslor i konsten idag. Han utgör en bro från renässansens känslighet på Michelangelos tid, rymmer en konceptuell förklaring till människans villkor med en högre kraft i universum – skaparen, och leder fram till den fragmenterade, utochinvända sensibilitet som vi ser så mycket av i samtida konst – som reflekterar vår tid av upplöst moral.

En del samtida konstnärer inspireras exempelvis av hur Rodin använde en mantel från Balzacs skräddare, doppad i gips. Det fungerade som modell när han skulpterade ”Monument över Balzac”, vilket påskyndade designen. På liknande sätt har Howard skapat en tredimensionell digital utskrift av sina teckningar för att skapa en liten, och senare mellanstor, maquette (skalmodell) av första världskriget. Utifrån modellen ska han skulptera monumentet i faktiskt storlek i lera, och slutligen gjuta det i brons.

Sabin Howard tar ett foto av en testskulptur för ”En soldats resa”, ett minnesmonument över första världskriget, vid Weta Workshop Imaging Department I Wellington, Nya Zeeland I augusti 2017. Foto: Sabin Howard

Howard har lagt märke till att besökarna i B Gerald Cantor Skulptur Gallery är genuint engagerade och upplivade av utställningen. Film kan sägas vara nutidens huvudsakliga konstform, och därigenom talar Rodin fortfarande till oss. Rodin är väldigt cinematografisk, säger Howard.

– Om man går omkring [bland Rodins skulpturer] ser man olika scener, olika draman. Det är romantiskt, vilket betyder att de visar känslor, stress, spänning och kraft.

Det finns ett nyvaknat intresse, speciellt för de klassiska aspekterna av ”Rodin at The Met”.

– Det är häftigt att se att det här får så mycket uppmärksamhet. Folk är verkligen begeistrade; de tittar verkligen, säger Sabin Howard.

 

Fakta

Auguste Rodin

François-Auguste-René Rodin, född 12 november 1840 i Paris, död 17 november 1917 i Meudon, Frankrike, var en fransk skulptör.

Fastän Auguste Rodin allmänt betraktas som fadern till modern skulptur, saknade han målsättningen att revoltera mot det förflutna. Han hade en traditionell skolning, uppfattade sin konst som hantverk och sökte akademiskt erkännande, dock utan att bli antagen vid någon av de mera framstående målarakademierna i Paris.

Skulpturellt sett ägde Rodin en unik förmåga att forma sammansatta, omvälvande, djupt utskurna ytor i lera. Många av hans mest berömda skulpturer kritiserades vitt under hans livstid. De bröt mot den rådande traditionen i figurativ skulptur, i vilken verken är dekorativa, formaliserade eller mycket tematiska. Rodins mest originella verk fjärmade sig från traditionella mytologiska och allegoriska temata, avbildade den mänskliga kroppen realistiskt, och hyllade egenartade karaktärer och fysiologi. Rodin var känslig för kontroverserna runt sitt arbete, men vägrade ändra stil. Stilen kom framgent att öka avståndet till den gällande ordningen.

Från den oväntade realismen i sina första större verk - inspirerad av en resa till Italien 1875 - till de okonventionella minnesmärkena vilka sedermera försörjde honom, fick han erfara hur hans rykte växte tills han blev den mest framstående franska skulptören under sin samtid. Förmögna privata samlare sökte hans verk efter världsutställningen 1900, och han frotterade sig med en mängd berömda intellektuella och konstnärer. Efter hans död 1917 minskade skulpturerna i popularitet, men inom något årtionde var hans betydelse befäst. Rodin har förblivit en av få skulptörer som också har ett känt namn utanför konstvärlden.