Rembrandts främsta lärlingar kliver fram ur mästarens skugga
Ferdinand Bol och Govert Flinck, självporträtt, 1647 respektive 1640.


För drygt 400 år sedan föddes konstnärerna Govert Flinck och Ferdinand Bol in i den nederländska guldåldern. De kom att bli två av Nederländernas viktigaste målare i en tid när konstsmaken rörde sig från renässans och barock till en mer klassisk stil. Flinck och Bol är nu aktuella i en omfattande dubbelutställning i Amsterdam.

1600-talet känns inte så långt borta när man rör sig i Amsterdam. Den gamla stadskärnan finns kvar med smala stenhus, trånga gator och många kanaler. Det strategiska läget gjorde staden till en av Europas viktigaste handelsstäder. Pengarna rullade in, och inte minst konstmarknaden blomstrade. Enligt uppskattningar producerades runt 5 miljoner målningar i Nederländerna bara under 1600-talet. (1)

Nu visas ett stort antal konstverk av två av den nederländska guldålderns tyngsta konstnärer: Govert Flinck (1615-1660) och Ferdinand Bol (1616-1680) i Amsterdam. Verk från toppen av konstnärernas karriär visas på Amsterdam Museum, medan Rembrandtmuséet en halvtimmes promenad därifrån ställer ut målningar som kopplas till tiden när Flinck och Bol var lärlingar hos Rembrandt van Rijn (1606-1669).

Från öppnandet av utställningen på Amsterdam Museum, 12 oktober 2017. Foto: Amsterdam Museum

Historiens öga kom att placera Flinck och Bol som ”Rembrandts lärlingar”, men under sin livstid nådde Flinck och Bol på sätt och vis större framgångar än sin mästare. När intresset för Rembrandts stil klingade av efter kulmen med "Nattvakten" 1642, hade Flinck och Bols karriär bara börjat. 

Utställningarna har lånat in verk från museum och privata samlingar i hela världen – allt från små etsningar till stora, episka målningar med bibliska motiv, historiemålningar och porträtt. Där finns också tronies (2) och grupporträtt av olika gillen som var speciellt för Nederländerna på den tiden. Med de myllrande berättelserna ger utställningen en unik inblick i Amsterdams guldålder, liksom i konstens förändring från renässans och barock till en mer klassicistisk stil. Rembrandtmuséet kan dessutom i sig själv ses som en del av utställningen. 

Huset nära Waterlooplein där Rembrandt bodde och jobbade från 1639 till 1658, då han blev bankrutt på ålderns höst, är idag ett konstmuseum med rekonstruerad 1600-talsinteriör. Rembrandts etsningsrum är återuppbyggt, liksom hans stora samling med rekvisita och ateljén på tredje våningen, där fönsterljus från norr lyser upp staffliet mitt i rummet. På vindsvåningen ovanför Rembrandts ateljé finns fyra trånga miniateljéer avsedda för mästarens lärlingar. Åtminstone Ferdinand Bol måste ha tillbringat en del av sin lärlingstid i huset.

Lärlingarnas miniateljéer i Rembrandthusets vindsvåning.

Flinck och Bol var inte hos Rembrandt samtidigt, men de båda uppsökte konstnären på toppen av hans karriär för att lära sig att måla som honom. Bland konstnärer var Rembrandt känd som en mästare på komposition och modellering, känslouttryck och att återge olika ytor och texturer. Grunderna hade lärlingarna redan lärt sig i andra målares ateljéer. Flinck tros ha varit hos Rembrandt i 18 månader medan Bol stannade i fyra år.

Särskilt Flinck var redan på en avancerad nivå när han kom till Rembrandt. Rembrandtmuséets curator och konservator David de Witt skriver i boken om de båda konstnärerna, som gavs ut i samband med utställningen, att Flinck hade ett tydligt motiv med lärlingskapet: han ville anpassa sin stil efter det senaste modet. Alla lovordade Rembrandt på den tiden, så ”allting måste göras på det sättet för att behaga världen”, ska Flinck ha sagt. (3)

I Rembrandts verkstad

Lärande och arbete gick hand i hand på 1600-talet. De skickliga lärlingarna drog in pengar till sin mästares verksamhet med kopior som gick att sälja, och assisterade honom även på olika sätt i hans arbete. Men för att kunna bidra med produktionen i Rembrandts verkstad måste eleverna bemästra hans stil. Lärlingarna ägnade stor del av tiden åt att kopiera mästarens redan existerande verk för att lära sig hans olika tekniker.

Att kopiera mästerverk gav dem insikter om komposition, färgarrangemang och klärobskyr, att hantera yta och textur och tjock eller tunn färg. En av dessa Rembrandt-kopior är Ferdinand Bols ”Christ Appears to Mary Magdalene as a Gardener” (”Jesus visar sig för Maria Magdalena som en trädgårdsmästare”) från 1638 som finns med på utställningen.

”Christ Appears to Mary Magdalene as a Gardener”, Rembrandts original jämte Ferdinand Bols kopia från 1638.

Lärlingarna uppmanades också att göra egna tolkningar av existerande verk. ”The Angel Raphael leaves Tobias and his family” (Ängeln Rafael lämnar Tobias och hans familj”) från 1637 är exempelvis inte en exakt kopia av Rembrandts målning, utan snarare en variation av den.

”The Angel Raphael leaves Tobias and his family”, Rembrandts original jämte Ferdinand Bols kopia från1637-38.

En annan av Rembrandts lärlingar, Samuel van Hoogstraaten, som tog Bols plats i Rembrandts ateljé när denne lämnade, och senare kom att skriva en lärobok i måleri, beskrev disciplinen som rådde i Rembrandts ateljé: ”När jag ibland irriterade min mästare Rembrandt med att fråga för mycket om orsaker [bakom reglerna] hade han ett väldigt bra svar: Bara acceptera och tillämpa i ditt arbete det du redan vet, och sedan kommer de dolda sanningarna som du frågar efter att visa sig tids nog.” (4)

Det var en pedagogisk princip som var vanlig på den tiden, även på andra områden, skriver Rembrandt-experten Ernst van de Wetering i ”Rembrandt: The Artist Thinking”. Van Hoogstraaten summerade det hela så här: ”Ni elever […] bör inte bara rätta er efter era Mästare, ni bör även tro på deras undervisning. Vem som än vill lära sig från sin Mästares mun måste imitera densamma, utan att ifrågasätta det, tills han väl och sant har förstått vad som lärts ut.”

"Gideons offer", 1640,  är det tidigaste självständiga, signerade verket av Ferdinand Bol man känner till. Bilden fångar ögonblicket när en ängel visar sig för Gidon och tänder eld på hans offer. 

Ferdinand Bol kom att utvecklas till en Rembrandsk virtuos. Hans gradvisa utveckling hos Rembrandt kulminerade i målningen "Gideons offer" 1640, som han även gjorde en etsning av. Bol experimenterade inte lika mycket som Flinck, som hela tiden visade på en konstnärlig bredd.

I två tronies av Rembrandt och Rembrandts fru Saskia som herdar från 1636 har Flinck exempelvis avsiktligt målat dem i olika stilar, trots att de hör ihop. De hänger sida vid sida i utställningens första rum när man klivit ut från lärlingarnas ateljéer. Bilden av Rembrandt som är utförd med kalla blåtoner och mjuka penseldrag reflekterar den nya trenden med pastorala teman inom konsten. Bilden av Saskia är mer Rembrandsk med sina bruna toner och skuggade ögon.

Govert Flincks målningar av Rembrandt och Saskia som herde och herdinna, 1636. (Rijksmuseum respektive Herzog Anton Ulrich-Museum)

Man kan se hur Flinck plockade upp Rembrandts förmåga att komponera bilder och narrativ i jämförelsen mellan Flincks båda versioner av ”Isak välsignar Jakob” som hänger sida vid sida på nedre plan i Rembrandtmuséet. Det bibliska motivet berättar hur Jakob, som låtsas vara sin bror Esau, lurar sin blinde far att välsigna honom istället för brodern. För att efterlikna Esaus håriga armar bär han långa djurhandskar, en idé som kom från syskonparets moder Rebecka, som sitter bakom sängen.

Den första målningen gjorde Flinck 1634, i slutet av sin grundträning hos Lambert Jacobsz i Leeuwarden. Det är lite oklart när den andra målades, men det var några år efter att Flinck lämnat Rembrandts ateljé men fortfarande var starkt influerad av sin mästare. Såväl penselföring som narrativ är väldigt Rembrandsk, även om Flinck vid den här tiden hade introducerat en ljusare palett med klarare färger än Rembrands bruna och dämpade toner.

Första versionen av Govert Flincks "Isak välsignar Jacob", 1634. (Museum Catharijneconvent)

Govert Flincks andra version av ”Isak välsignar Jakob”, någon gång efter 1638. (Rijksmuseum Amsterdam)

Bol och Flinck fortsatte att jobba med Rembrandts stil ytterligare några år efter att de hade blivit självständiga konstnärer. Eftersom Bol hade varit hos Rembrandt längre än Flinck hade mästaren större inflytande över honom under en längre tid.

Självständiga konstnärer

Både Govert Flinck och Ferdinand Bol lämnade Rembrandts stil bakom sig i mitten av 1640-talet. De nätverkande med samhällets styrande övre skikt och utvecklade en stil som passade elitens behov (5). De övergick till den nya trenden med storskaliga historiemålningar, som permanent skulle pryda både offentliga och privata utrymmen. Rembrandt å sin sida fokuserade på sitt kontaktnät med konnässörer och gjorde små målningar med helkroppsfigurer. Det betalades stora summor för Rembrandts målningar, men det var Flinck och Bol som fick de viktiga uppdragen från samhällseliten. Vid den här tiden utvecklade de båda konstnärerna en mer klassicistisk stil; ljusare än Rembrandt och med ”welstand” (elegans och god ton) som centralt begrepp. 

Govert Flinck, "Solomon's Prayer for Wisdom", 1658. Olja på duk, 465x450 cm. Stadsrådets kammare i kungliga palatset, Amsterdam. Flinck lyckades skapa en Rubensk rörelse i målningen, samtidigt som hans rötter i historiemålning från Amsterdam är tydlig. Man kan hitta likheter med exempelvis Peter Lastman i figurernas poser och gester, men mer stiliserat och mer elegant utfört.

Ferdinand Bol, "Elisha Refusing the Gifts of Naaman", 1661. Olja på duk, 151x249 cm. (Rembrandthuset). Den syriska krigsherren Namman led av en hemsk hudåkomma, möjligen spetälska. Han blev rådd att träffa profeten Elisha och reste till Samaria där Elisha sade åt honom att doppa sig sju gånger i floden Jordan. Baden botade Naaman och han ville tacka Elisha med gåvor, men Elisha tog inte emot dem. Mannen till höger i dörren är Elishas tjänare Gehazi. När Naaman vänt sprang Gehazi efter honom och bad om gåvor. När han kom tillbaka straffade Elisha honom för hans girighet med spetälska. Bol fick uppdraget att måla scenen av Amsterdams spetälskahem.

Utöver historiemålningar hade olika instutitioner i Amsterdam för vana att låta måla stora grupporträtt av sig. Bol målade många grupporträtt för välgörenhets- och bildningsinstitutioner, medan Flinck fick uppdrag från stadens medborgargarden. Det mest kända grupporträttet av ett skyttekompani är förstås Rembrandts "Nattvakten" (1642), som egentligen heter "Kapten Frans Banning Cocqs skyttekompani".

Rembrandt van Rijn, "Nattvakten", 1642. Olja på duk, 379.5x453.5 cm. (Rijksmuseum, Amsterdam)

Govert Flinck, "Civic guardsmen of the Company of District I under the Command of Captain Joan Huydecoper and Lieutenant Frans van Waveren", 1648-50. Olja på duk, 265x513 cm. (Amsterdam Museum)

Ferdinand Bol, "Ledarna för spetälskasjukhuset", 1649. Olja på duk, 224x310 cm. (Amsterdam Museum)

Flinck skapade en helt egen ”ljus” stil som gav honom stora framgångar hos Amsterdams övre skikt och vid hoven i Berlin, Cleves och Haag. Samtidigt behöll han vissa tekniker han lärt sig hos Rembrandt, exempelvis begreppet ”houding”, som konstprofessor Eric Jan Sluijter beskriver som att ”skapa en övertygande rumskänsla mellan figurer relaterade till varandra genom en korrekt observerad och noggrant stämd interaktion av ljus, färg och valör”, i boken om utställningen. (7)

Bol höll sig närmare Rembrandt, och övergav aldrig de starka skuggorna som fick figurerna att leva upp ur duken, men han använde olika stilar beroende av vad han målade. Till mytologiska och pastorala teman använde han ljusa, klara färger, medan han målade bibliska scener med dämpade toner och tunga skuggor. 

Ferdinand Bol, "The Virgin and Child with St John the Baptist and the Archangel Gabriel", 1659. Olja på duk, 120x90,5 cm. (The Kremer Collection).

Govert Flinck, "Portrait of Susanna van Baerle", 1655.(Gemäldegalerie Alte Meister, Kassel)

Amsterdam Museum har valt att presentera vissa tavlor tillsammans med ekfraser som var populärt på 1600-talet. Den här typen av diktverk var vanliga i den klassiska antiken och hade kommit till Nederländerna via Italien. Tanken var att dikterna, som ofta skrevs till porträtt av viktiga Amsterdambor, skulle förstärka målningarna genom att tala till ytterligare ett sinne. Exempelvis fick Flincks porträtt av sin hustru Suzanna van Baerle en dikt av poeten Geeraerdt Brandt (1626-1685). Första stycket i den engelska översättningen av dikten lyder så här: 

Flinck's spirit flies above his brush,
Now Rozemond casts her shadow on his work
And he paints that beauteous shadow from afar,
A shadow radiating the glow of a sun.
He paints a sun, my soul’s sun that burns me,
That consumes me and gives me light. He paints that hand,
That brow, which can put to shame the beauty
Of the dawn as morning can the night.
Here we see art and beauty in all their power.
The diamond that sparkles on her white breast
Is dimmed here, and darkened by her sweet eye. (8)

En besökare tittar på Govert Flincks självporträtt från 1639 vid öppnandet av utställningen om Govert Flinck och Ferdinand Bol i Amsterdam den 13 oktober 2017. Foto: Amsterdam Museum

Även om Rembrandt fortsatt ansågs vara den stora konstnären lyckades Bol och Flinck uppnå en status utan motsvarighet med sina individuella stilar. De skapade den konst som samhällseliten ville ha.

I november 1659 fick Flinck ett uppdrag som skulle ha blivit hans största. Det var inte bara störst för Flinck, det var det största offentliga uppdraget som en nederländsk målare någonsin fått: att måla Bataviska cykeln på lunetterna i stadshusets stora galleri. Han skulle få sex år på sig att måla åtta stycken 5,5x5,5 meter stora dukar, samt fyra halvmåneformade scener med hjältar ur bibeln ovanför stadshusets ingång. Men två månader senare dog Flinck och han genomförde alltså inte uppdraget.

Bol fortsatte att dekorera stadshus och offentliga inrättningar under 1660-talet, men pensionerade sig så småningom från måleriet. 1669 målade han av sig själv som en framgångsrik man som lutar armen mot en sovande amorin. Det är det sista självporträttet av Bol, men 1675 kom han själv att figurera i en gruppbild av en välgörenhetsistitution som delade ut bröd till fattiga Amsterdambor: Pieter van Anraedts "The Governors of the Oudezijds Huiszittenhuis", som nu visas på Hermitages utställning "Portrait Gallery of the Golden Age" i Amsterdam.

Ferdinand Bols sista självporträtt, med sovande amorin, 1669. Olja på duk, 127x102 cm. (Rijksmuseum, Amsterdam)

Pieter van Anraedt, "De regenten van het Oudezijds Huiszittenhuis", 1675. Olja på duk, 237x425 cm. (Hermitage, Amsterdam) Ferdinand Bol sitter längst till vänster i bild.

Om man inte kan få nog av den nederländska guldålderns stora mästare så finns flera möjligheter i Amsterdam just nu. Utöver Rembrandtmuseet och Amsterdam Museums utställning passar exempelvis det kungliga palatset på Dam Square och Museum Van Loon på att reflektera utställningen med andra aspekter av Flinck och Bol. På Hermitage visas utställningen ”Dutch Masters” och "Portrait Gallery of the Golden Age". Flera av Rembrandts och andra stora nederländska konstnärers verk finns dessutom i stadens museums ägo. Utställningen Rembrandt's Master Pupils Ferdinand Bol and Govert Flinck öppnade 13 oktober 2017 och pågår fram till 18 februari 2018.

Fotnoter och referenser:

1. Bernd Lindemann; Masterpieces of Dutch and Flemish Paintings 

2. Tronies var en betydelsefull genre för både Flinck och Bol. Själva ordet betyder på nederländska huvud, ansikte eller uttryck, men dessa verk är inte formella porträtt eller historiemålningar. Tronies avr levande avbildningar av modeller och presenteras på liknande sätt, men handlar snarare om måleriet än om en person. Modellen är vanligen klädd i exotiska eller historiska kläder och påminner om figurer i historiemålningar. De kan exempelvis avbilda ungdom eller ålderdom, visdom eller sorg, och gav konstnären möjlighet att visa upp sina förmågor. (Ferdinand Bol and Govern Flinck: Rembrandts Master Pupils; The Rembrandt House Museum and Amsterdam Museum, s. 54)

3. Ferdinand Bol and Govern Flinck: Rembrandts Master Pupils; The Rembrandt House Museum and Amsterdam Museum, s.19

4. Rembrandt: The Artist Thinking; Ernst van Der Wetering, s.14

5. Ferdinand Bol and Govern Flinck: Rembrandts Master Pupils; The Rembrandt House Museum and Amsterdam Museum, s. 106

6. Ferdinand Bol and Govern Flinck: Rembrandts Master Pupils; The Rembrandt House Museum and Amsterdam Museum, s..112

7. Ferdinand Bol and Govern Flinck: Rembrandts Master Pupils; The Rembrandt House Museum and Amsterdam Museum, s. 105

8. Ferdinand Bol and Govern Flinck: Rembrandts Master Pupils; The Rembrandt House Museum and Amsterdam Museum, s. 83