Nio ton kvicksilver kan läcka ut i svenska vatten
Miljöorganisation: "Vi är oroliga för att kvicksilvret ska läcka ut"
Om kvicksilvret läcker ut och sprids i havet kan frågan bli allas angelägenhet, menar Frida Eik Öhman, förbundssekreterare för Svealands kustvattenvårdsförbund. Foto: Linnea Fritjofsson


På 50- och 60-talet dumpades 23 000 tunnor med kvicksilverhaltigt avfall på botten av Bottenviken och Östersjön. Där ligger de kvar. Nu vädjar Svealands kustvattenvårdsförbund till regeringen att prioritera frågan högre innan situationen blir farlig.

Förbundssekreterare Frida Eik Öhman anser att frågan är angelägen för många.

– Vi är oroliga för att kvicksilvret ska läcka ut. Vattnet är ju allas och når många kommuner. Det gäller djurlivet, fisken man får på bordet, de små mikroorganismerna som stödjer hela djurlivet. Det är också ett rekreationstillhåll.

Tunnorna dumpades av en fabrik i Sundsvalls kommun. I tunnorna finns använd katalysatormassa innehållande kvicksilver. Massan är ingjuten i betong. Enligt Länsstyrelsen Västernorrland innehåller tunnorna 5,6–8,9 ton kvicksilver.

När Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, gjorde en undersökning 2006 hittade man 3 600 av de 23 000 tunnorna. En del av tunnorna hade rosthål. I hålen kunde man se hur kvicksilver hade börjat läcka fram ur betongen.

Fotot från 2006 visar ett rosthål i en tunna i dumpningsområdet. Vid SGU:s undersökning upptäcktes att kalken i betongen hade börjat upplösas så att kvicksilver läckte ut. Foto: SGU

Var övriga tunnor finns vet man inte. Det är dock möjligt att dumpning kan ha skett på hela sträckan Sundsvall–Gotland.

Vill se en handlingsplan

Frida Eik Öhman säger att de inte kräver att tunnorna ska upp; hur man ska hantera tunnorna bör experter avgöra.

– Men man borde ha en handlingsplan, man borde se framåt och ha koll på vad som kan hända. Det ska inte bara ligga på is i väntan på att något ska hända som gör att man måste agera.

I brevet till miljödepartementet den 7 juni vädjar förbundet om ett agerande; de vill se samordning mellan berörda länsstyrelser och att en handlingsplan för hantering av tunnorna tas fram.

Kuststräckan är mycket känslig, menar hon, och kvicksilvret skulle lätt kunna spridas längs hela kusten och in i vikarna.

Kartan visar Sundsvallsbukten med en markering för dumpningsområdet för tunnor med kvicksilverhaltigt avfall. Bild: Länsstyrelsen Västernorrland

Kvicksilver kan orsaka skada i centrala nervsystemet, som består av hjärnan och ryggmärgen. Känsligast är hjärnan under utvecklingen i fosterstadiet. Kvicksilver kan föras över till ett barn i magen via mammans moderkaka och bröstmjölk. Man har också sett samband mellan hög exponering för metylkvicksilver och ökad risk för hjärtkärlsjukdom hos vuxna.

Enligt Livsmedelsverket är fisk den främsta källan till kvicksilver via mat. Högst halter återfinns i till exempel gädda, abborre, gös och lake. Halten beror dock mycket på var fisken har levt.

Vi tycker att man ska agera först och sedan lösa ansvarsfrågan. 

Frida Eik Öhman, förbundssekreterare Svealands kustvattenvårdsförbund

Hanteringen av tunnorna dröjer dock; dels ska ansvarsfrågan lösas och dels är det en fråga om vad som händer om tunnorna flyttas. Men Svealands kustvattenvårdsförbund anser inte att det kan vänta längre.

– Man kan inte vänta på att ansvarsfrågan löses innan man sanerar det här eftersom konsekvenserna skulle bli så stora. Vi tycker att man ska agera först och sedan lösa ansvarsfrågan.

Förbundet är en samverkansorganisation för kustnära kommuner i Svealand. Frida Eik Öhman betonar vikten av samarbete.

– Sanerar man på en plats så kommer det att gynna närliggande områden. Vi anser att vattnet tillhör alla och vi kan inte styra vart det rör sig. Om vi inte samverkar kring vattnet så kommer vi inte nå dit vi vill, där vattnet har god status, säger Frida Eik Öhman.

Förorenaren ska betala

Miljö- och klimatminister Per Bolund säger i en debatt med riksdagsledamot Lars Beckman (M) i mars att sanering på land och i vatten är en prioriterad fråga för regeringen. Han betonar att kostnaden för sanering främst ska läggas på den som bedrivit verksamheten och orsakat föroreningen. I en del fall kan det vara fastighetsägaren som ska betala. Ansvaret kan också vara delat.

– Saneringsanslaget och de statliga bidragen finns till för att mycket förorenade områden ska bli sanerade om det inte finns någon som kan hållas ansvarig för kostnaderna.

Samtidigt finns det över 1 100 förorenade områden som precis som kvicksilvertunnorna bedömts till riskklass 1, högsta riskklass. Miljö- och klimatministern förklarar att det därför är en prioriteringsfråga när man kan ta sig an ett visst förorenat område. Ansvariga myndigheter bedömer vilka områden som är mest prioriterade.

Per Bolund lyfter även en tredje aspekt; innan man kan ta beslut om när och hur tunnorna ska åtgärdas krävs undersökningar, vilket är en utgångspunkt för allt saneringsarbete.

Man kan inte ens föreställa sig den miljökatastrof det skulle innebära om man började med havsbaserad vindkraft i områden med tio ton kvicksilver. 

Lars Beckman (M) riksdagsledamot 

Lars Beckman (M) är orolig för riskerna med att vänta på att ansvarsfrågan ska lösas innan man hanterar tunnorna. Han befarar att trålfisket kan röra upp kvicksilvret och kallar tunnorna för en ”mycket giftig bomb”. I riksdagsdebatten lyfter han Gävleborgs läns planer på havsbaserad vindkraft.

– Man kan inte ens föreställa sig den miljökatastrof det skulle innebära om man började med havsbaserad vindkraft i områden med tio ton kvicksilver, dumpade i gifttunnor i betong. Det skulle kunna bli Sveriges största miljökatastrof genom alla tider.

Arbete med förorenade områden

Länsstyrelsen Västernorrland är tillsynsmyndighet för det förorenade området. Enligt länsstyrelsens arbetsgrupp för förorenade områden finns i dagsläget endast mycket begränsad information och data kring egenskaperna hos avfallet i tunnorna. Utifrån detta har man tagit fram en mängd uppskattningar och möjliga scenarier.

Länsstyrelsen anser att ytterligare undersökningar behövs för att kunna bedöma föroreningssituationen och risk för läckage på kort och lång sikt. Därefter kan man bedöma om eller vilka åtgärder som ska vidtas.

Första steget har varit att ta reda på hur undersökningar och miljöriskbedömning av tunnor på havsbotten kan genomföras. Det finns nu ett förslag till undersökningsplan som tagits fram av ett berört bolag.

Nu arbetar länsstyrelsen med att slutföra en uppdaterad ansvarsutredning för att kunna ställa krav på eventuellt ansvariga verksamhetsutövare att undersöka risken med tunnorna.

Maria Höglund är enhetschef för Förorenade områden vid Länsstyrelsen Västernorrland. Foto: Länsstyrelsen Västernorrland

Man vet i nuläget inte var alla tunnor finns och får man ett märkbart läckage från tunnorna kan det beröra flera län. Länsstyrelsen Västernorrland arbetar i första hand med det avgränsade så kallade dumpningsområdet, där SGU hittade de flesta av de tunnor man lokaliserade 2006.

– Vi har goda möjligheter till kontakter med våra grannlän för de fall vi ser att det behövs, säger arbetsgruppen.

Inga kvicksilverlarm

Kvicksilverhalten mäts regelbundet i Ångermanälvens mynningsområde och Sundsvallsbukten. Mätningar sker genom samordnad recipientkontroll, ett kontrollprogram för aktörer med större utsläpp av behandlat avloppsvatten. Även historiska utsläpp bidrar till mätresultatet.

Aktuella mätningar visar dock inga allvarliga halter. Årliga provtagningar på kvicksilver i vattnet både vid botten och ytan ger värden under rapporteringsgränsen på 0,005 mikrogram/liter. För Örnsköldsvik är samtliga analysvärden 0,01 mikrogram/l.

För att bedöma den maximalt tillåtna halten kvicksilver används koncentrationen 0,07 mikrogram/l.

Länsstyrelsen Västernorrlands arbetsgrupp för förorenade områden poängterar dock att det saknas ett gränsvärde för årsmedelvärdet av kvicksilver i vatten.

– Om man når maximalt tillåten halt är det riktigt dåligt, så att värden är under det kan inte ses som ”bevis” för att det är bra.

Förutom de dumpade tunnorna finns det enligt arbetsgruppen historiskt ytterligare flera utsläppskällor till Sundsvallsbukten. Uppgifter vittnar om utsläpp på 45–130 ton kvicksilver via fabrikers avloppsrör.

Stockholms Superfosfat Fabriks AB:s anläggning i Gäddviken dumpade 5,6–8,9 ton kvicksilver i havet.

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!

 

Fakta

Gifttunnorna i Sundsvallsbukten

På 1950- och 60-talet dumpades cirka 23 000 tunnor med kvicksilverhaltigt avfall i havet och Sundsvallsbukten.

Avfallet kommer från Stockholms Superfosfat Fabriks AB:s tillverkning av polyvinylklorid (PVC) vid Stockviksverken. Tillverkningsmetoden orsakade avfall i form av kvicksilverhaltig katalysatormassa.

Avfallsmassan gjöts in i betong i 80-liters plåttunnor. Sammanlagt beräknas tunnorna innehålla 5,6–8,9 ton kvicksilver.

Tunnorna transporterades som returlast med pråmen som tog kalk från bolagets kalkbrott utanför Gotland.

5 100 av tunnorna dumpades på internationellt vatten under 50-talet. Det är oklart var.

13 200 av tunnorna ska ha dumpats på 80-90 meters djup inom ett avgränsat område på allmänt vatten.

Fiskare fick upp tunnor vid strömningstrålning utanför Brämösundet. Enligt uppgifter fastnade tunnor i fiskeredskap vid ett tiotal tillfällen. 1961 beslutades därför att dumpningen skulle ske i ett avgränsat område.

2006 gjorde SGU en undersökning och hittade då 3606 av de dumpade tunnorna.

Dumpning av industriavfall till havs utanför den dåtida territorialvattengränsen var tillåten.

Källa: Länsstyrelsen Västernorrland