Lilla Hjärtats förening grundades för att uppmärksamma barns utsatthet inom familjehemsvården. Men rörelsen som startade med gott syfte har kommit att utnyttjas och kommersialiseras, skriver socionomen Marie Larsson.

När Melinda Jacobs grundade Lilla Hjärtats förening, var det med ett till synes självklart syfte – att uppmärksamma barns utsatthet inom familjehemsvården och att verka för förbättringar i det svenska omhändertagandesystemet. Föreningen föddes ur sorg och vrede efter en tragedi som skakade hela landet: Den lilla flickan Esmeralda, kallad Lilla Hjärtat, miste livet efter att ha återförts till sin biologiska familj, trots tydliga varningssignaler och oro från både vårdpersonal och fosterföräldrar. Det blev ett fall som blottlade allvarliga brister i det sociala skyddsnätet, där myndigheternas oförmåga att agera i tid visade sig ha förödande konsekvenser.

Det som hade potential att växa till en bred, systemkritisk rörelse – en gemensam kraft för strukturell förändring – har med tiden glidit in i ett helt annat landskap: personlig varumärkesbyggnad, medial exponering och kommersialisering. I sin roll som företrädare har Melinda Jacobs i allt större utsträckning kommit att förknippas med berättelsen om Esmeralda, inte bara som aktivist utan även som offentlig person med bokutgivningar, frekventa intervjuer och inslag i kommersiella sammanhang. Det väcker oundvikligen etiska frågor: Var går gränsen mellan engagemang och exploatering?

Var går gränsen mellan engagemang och exploatering?

Särskilt besvärande är det faktum att Esmeralda har syskon som tvingas se sin systers namn och öde omvandlas till en symbol – ibland rentav ett varumärke – utan att själva ha något inflytande över hur berättelsen används. I en tid då barns rätt till integritet, värdighet och representation diskuteras flitigt i samhällsdebatten, är det anmärkningsvärt att detta får fortgå utan större granskning eller kritik i media, från myndigheter eller civilsamhället.

Det är inte oväntat att interna spänningar nu präglar föreningen, där medlemmar och närstående vittnar om en förändrad dynamik och riktning. Det som från början var ett empatiskt initiativ, drivet av sorg, solidaritet och vilja att förbättra ett trasigt system, riskerar nu att förvandlas till en plattform för personlig profilering. När viljan att synas övertrumfar viljan att förändra, mister en rörelse sin trovärdighet – och därmed även sin förmåga att faktiskt påverka.

Ett genuint engagemang för barns rättigheter kräver ödmjukhet, transparens och respekt för alla inblandade. Det kräver att man håller berättelsen om de utsatta barnen högt, inte som en symbol att bygga sin egen profil på, utan som en kraft att förändra med. När den balansen rubbas blir kampen för barns rättigheter en berättelse om något helt annat.

Marie Larsson
Socionom