Musikens hemligheter: Beethovens olyckliga Månskenssonat, del 1


Ludwig van Beethoven komponerade 1801 den sonat som kom att bli ett av de mest ikoniska pianoverken i modern tid: Månskenssonaten. Men för Beethoven hette den bara Sonat Opus 27 nr. 2 i ciss-moll med undertexten ”nästan som en fantasi”. Titeln tillkom någar år efter kompositörens död när den tyska poeten och musikkritikern Ludwig Rellstab liknade verket vid hur månskenet speglades i Vierwaldstättersjön i Schweiz. Liknelsen fastnade hos lyssnarna och förlagen har gett ut stycket under det namnet ända sedan dess.

Av sonatens tre satser är det den första som ger upphov till månskenskänslorna. Långsamma pulserande toner i ett enkelt ciss-moll-ackord över en tung bas som går stegvis nedåt. Stämningen sätts direkt. Efter några takter gör en melodi entré, men bara en signal på en och samma ton, som för att markera den ödesmättade laddningen. Ackordtonerna rullar på under melodin. Då och då skymtar hoppet i ett dur-ackord, men vi slussas alltid tillbaka till tungsinnet i moll. En skärande dissonans sticker ut, kan det vara smärtan i en olycklig kärlek? Beethoven dedikerade sonaten till den unge fröken Julie Guicciardi och det spekuleras kring om han själv var olyckligt förälskad i henne. Det får lämnas åt historien, men känslorna i musiken finns kvar för oss idag.

I mitten av stycket landar basstämman på ett lågt giss, och högerhanden liksom prövar olika idéer ovanpå. Osäkerheten vinner och till slut hamnar även högerhanden i det djupa registret. Melodin har ingenstans att ta vägen men just som den håller på att försvinna för gott hörs den där signalen igen. När det mesta känns fullkomligt hopplöst finns det ändå någonting att klamra sig fast vid i den här underbart sorgliga melodin. Lite mer rörelse framåt. Smärtan från den olyckliga kärleken. Slutligen upplösningen till hemtonarten ciss-moll. Ett eko från osäkerheten tidigare. Signalen nu nere i det djupa registret. Sakta men säkert vaggar tonerna sig till vila när allt som behövde sägas har blivit sagt.

Det är fascinerande hur vi kan älska musik som är så tung och sorglig som denna, där hoppet hela tiden förvandlas till hopplöshet. Men det är så med konsten att den har möjlighet att uttrycka livets smärtor och eländen, och vi som lyssnare har möjlighet att uppleva det i konsten istället för i våra egna liv. Konsten får oss att integreras med våra känslor genom att gestalta dem i ett visst sken. För inom ramarna för bra konst, inom Månskenssonatens första sats, får de här känslorna komma till uttryck på sitt alldeles egna vis och behandlas på ett uttömmande sätt. Genom att uttryckas så som de gör når de en slags försoning. Och vi går vidare i livet, rikare av upplevelsen och skönheten som Beethoven har lyckats fånga i sin komposition.

Fortsättning följer med sats 2 och 3 från Månskenssonaten nästa vecka…

Du kan höra Henrik framföra stycket i sin helhet vid 12:26 in i klippet. Om du inte ser videoklippet ovan i din webbläsare så hittar du det här.

Henrik Kilhamn driver den nystartade youtubekanalen Sonata Secrets, där han ger en djup inblick i den klassiska pianomusikens underbara värld. I samarbete med Epoch Times ger han nu en översättning av innehållet till våra svenska läsare.

Om du befinner dig på västkusten kan du höra Henrik Kilhamn spela "Piano i månskenet" med musik av Beethoven, Chopin och Debussy: 7 juli, Grundsunds kyrka; 18 juli, Styrsö kyrka.

Konsertpianisten Henrik Kilhamn framför pianot. Foto: Privat

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.