Miljöprofessor: Arktis är allas ansvar
Två inuitiska kvinnor i Nunavut-territoriet, Kanada, 1995. Inuiterna är ett av fyrtiotalet ursprungsfolk i Arktis. För människorna i Arktis är klimatförändringarna påtagliga, med isar som smälter och försurning av havet. Foto: Ansgar Walk


Det här är första delen i en artikelserie om Arktis. Andra delen finns här.

Isarna smälter i Arktis och djur och människor påverkas. Här blir klimatförändringarna mer och mer påtagliga. Samtidigt styrs territoriella intressen mycket av möjligheten att exploatera mer olja och mer naturgas. Men vem har egentligen ansvar för Arktis? Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria och Stina Oscarson, samhällsdebattör, samtalade nyligen om detta på Stockholms Stadsbibliotek.

Arktis är ingen världsdel eller egen kontinent, men är stort som Afrika. Här gör åtta arktiska stater anspråk på territorium, samtidigt som klimatförändringarna blir tydliga i de fyra miljoner människornas liv. De åtta staterna ingår tillsammans med olika organisationer i Arktiska rådet, som ska verka för att skydda miljön och människorna.

Rådet klarar en del och det kunde ha sett värre ut, menar Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Regeringar och organisationer har förstås en uppgift, men räcker det? Vilka har ansvaret för miljön och de som lever i Arktis?

Om man anser att människans ansvar rent filosofiskt är större än det egna jaget, då ser man på det här på ett annat sätt.

Stina Oscarson, samhällsdebattör

Sverker förklarar att när det gäller klimatförändringarna vet vi att vi som sitter här, i Amerika, Asien och Australien, påverkar det som sker där uppe.

– Ansvaret måste vi ta här. Arktis öde är helt beroende av hur det går med Parisavtalet och den förvaltning som vi måste göra där de stora befolkningskoncentrationerna finns.

Stina Oscarson säger att det ofta är en fråga om hur man ser på sitt ansvar. Man kanske drar en gräns vid där trädgården slutar, vid sin livstid eller ännu större.

– Om man anser att människans ansvar rent filosofiskt är större än det egna jaget, då ser man på det här på ett annat sätt.

Kulturen viktig för viljan att förändra

I projektet Arctic Imagination samarbetar sex bibliotek i Nordamerika och norra Europa för att under våren lyfta frågorna om Arktis. Samtalet i Stockholms Stadsbibliotek den 6 april är en del i projektet.

Kulturen ger ett djup som kan få oss att känna, och vilja förändra.

Sverker Sörlin, författare och professor i miljöhistoria

Så hur kan vår känsla av ansvar väckas? Här är Sverker och Stina eniga om att kulturen spelar en viktig roll. Vi hör på nyheterna att isarna smälter och att havet blir surare, men kanske känns det avlägset eftersom det inte händer just där jag bor.

Kulturen kan göra sådana här saker verkliga, så att de blir mer än nyheter och information.

– Kulturen ger ett djup som kan få oss att känna, och vilja förändra, säger Sverker.

Som exempel tar han den danska antropologen Kirsten Hastrup som har forskat i Qaanaaq, på Grönland. I det här gamla samhället gjorde hon sin fältforskning under många säsonger. I boken "Thule - på tidens rand" skildrar hon hur livet för befolkningen blir svårare på grund av att vi eldar fossila bränslen, och den skildringen berör.

Stina Oscarson berättar att den litteratur som gett henne mest när det gäller klimatet är den som lyfter skönheten och skörheten. Ett exempel är Rachel Carsons "Tyst vår".

Pekpinnar fungerar inte, menar båda.

Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria vid KTH. Han är också författare, där senaste boken "Antropocen" handlar om människans tidsålder. Foto: Sofia Runarsdotter

Kriser kan väcka upp

Sverker Sörlin började sin akademiska bana inom idé- och lärdomshistoria och vetenskapshistoria vid Umeå Universitet. Sedan kom han in på relationen mellan människa och natur.

Men grunden till sitt engagemang fick han under sin uppväxt i Västerbottens inland. Hans farbror var politiker och ville bygga ut varje fors han såg för att få vattenkraft. Det tyckte Sverker inte lät klokt.

Och kanske krävs det någon form av kris för att vi ska vakna till och göra något, tror han.

– Vi säger att vi är förnuftiga, men det behövs ändå något emotionellt uppskakande för att vi verkligen ska göra något.

Det som väckte Stinas vilja att engagera sig var en upplevelse när hon som 10-åring såg en död säl som hade spolats upp på stranden.

Hon jämför klimatfrågan med andra stora samhällsfrågor och menar att det här är en annorlunda kamp. Man har alltid varit enade för att förbättra villkor. Men den här kampen är mer intellektuell, vi måste göra något innan det är för sent, säger hon. Och här kan kulturen spela en viktig roll.

Stina Oscarson är samhällsdebattör och dramatiker.

Juridikens roll

Juridiken kan ge naturen rättsligt skydd. Ecocid, livsmiljöförstörelse, ska kunna jämställas med folkmord. Men juridiken behöver hela tiden uppdateras, menar Stina och ställer frågan om is bör ha ett skyddsvärde.

Sverker berättar om ett rättsfall i Argentina, där gruvbolag sprängde sönder glaciärer för att komma åt mineralfyndigheter. Fallet ledde till ny lagstiftning.

Men någon behöver förstås föra naturens talan. Sverkers idé är att vi som människor ska ha rättigheten att slippa förstöra. Lagar framöver kan syfta till att vi ska kunna leva anständiga liv utan att fördärva tillvaron för människorna i Arktis.

– Det är helt enkelt fel på den ordning vi har som gör det möjligt för oss att fördärva livet för andra eller att förstöra glaciärer.

Ordningen vi har nu är ett arv från flera hundra år tillbaka, då man inte tänkte på yttre omständigheter som klimat och miljö, säger han. Men han tror att mycket av detta kommer att förändras i djupet framöver.

Det finns elementära skäl till att restaurera skolbotaniken.

Sverker Sörlin

Att naturen har rättigheter är omvälvande, säger Stina och tänker på den bild av naturen många har växt upp med.

– Vi är uppfostrade i tron att allting på planeten är här för att serva oss. Men att i grunden skapa ett juridiskt system som gör oss till bara en del av många levande varelser, inklusive naturen, det kräver en helt annan form typ av samhälle, ett annat sätt att tänka och en helt annan typ av empati och medkänsla.

Relationen djur-människa-natur

Och faktiskt är relationer mellan människor och djur en snabbt växande del av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen, berättar Sverker. Frågan är hur människor och djur ska kunna leva tillsammans, på lite andra villkor än att vi bara slaktar och äter djuren.

– När man kommer nära djur gör man inte vad som helst.

Isbjörn på havsis nära Svalbard, 1991. Foto: Hannes Grobe

Stina illustrerar den hänsynsfullheten med en händelse; en gång när hon var i en botanisk trädgård hörde hon ett samtal mellan far och son, han var kanske runt tio år. De läser på skyltarna vad växterna heter. Pojken undrar varför man ska veta vad allting heter, varpå pappan bollar frågan tillbaka. Pojken tänker och svarar sedan: "för att det är svårare att döda någon som har ett namn."

Men det här, menar Stina, är något som har rationaliserats bort i skolorna idag. Man får inte lära sig vad blommorna, djuren och träden heter.

Sverker håller med.

– Det finns elementära skäl till att restaurera skolbotaniken, säger han.

Så slutligen, vem bär då ansvaret för Arktis?

– Vi kan inte säga att det är regeringens eller organisationernas ansvar, vi måste tillbaka till oss själva. Vad kan vi göra? Vi har trots allt makt, även om vi har olika mycket makt, och därmed ansvar, avrundar Stina.

Fakta

Arktis

Arktis omfattar det stora havsområdet runt Nordpolen, och landområdena omkring. Det finns olika definitioner för Arktis avgränsning. Området klassas varken som kontinent eller världsdel.

I området bor fyra miljoner människor, med flertusenåriga kulturer. Här finns ett fyrtiotal ursprungsfolk, bland andra samer och inuiter. Här finns också isbjörnar, vikare, narvalar, vitvalar, valrossar, renar och fjällrävar.

Det territoriella intresset för havsbotten i Norra Ishavet har växt i och med ökade möjligheter att utvinna olja och gas. I det arktiska rådet samarbetar de åtta arktiska länderna och sex organisationer för ursprungsfolk, bland annat för att skydda den arktiska miljön och för att förbättra de arktiska invånarnas välstånd.

Arktis hotas idag på flera sätt:

- Temperaturen stiger på de flesta håll i Arktis och påverkar många arter som är beroende av packisen. Fortsatt smältning av isar får också andra konsekvenser som höjd havsnivå.

- Försurning av haven påverkar skalbyggande djur, som får svårt att ta upp kalk. Musslor, fiskar och andra djur i havet får svårare att överleva.

- Miljögifter, som PCB och dioxiner kommer via havsströmmar och vindar till Arktis, där de sedan återfinns i allt större mängder i fet fisk, säl och val. Människornas traditionella föda börjar nu utgöra en hälsorisk.

- Utvinning av olja och gas medför risk för olyckor, men det finns ingen teknik för sanering som klarar klimatet. Det finns ett stort intresse att exploatera nya fyndigheter till havs.

- När sommarisen försvinner öppnas nya farleder. Sjöfarten ökar i och med exploateringen av olja, gas och mineral.

Källa: WWF, Wikipedia