Det är 70 år sedan den amerikanska thrillern ”Trasdockan” hade premiär. Två barn tvingas fly från en psykopatisk man. Han är ute efter rånpengar som deras far lämnade efter sig. En oförglömlig klassiker med vacker estetik, starka skådespelarinsatser och ett tema om barns värdighet.
En far döms till döden efter ett rån. Innan han blir gripen har han gömt pengarna och berättat för sina barn om var de finns. De två barnen – John och Pearl – lovar att inte berätta för någon var gömstället är, men i sin fängelsecell talar fadern i sömnen och avslöjar ofrivilligt hemligheten för cellkamraten Harry. När Harry blir frisläppt letar han genast upp sin medfånges hem och nästlar sig in i familjen, något som kulminerar i att han gifter sig med Johns och Pearls mor. Den enda som anar oråd är John, som vägrar att avslöja var pengarna finns. Gömstället är lika enkelt som briljant – pengarna finns i den trasdocka som Pearl alltid bär med sig. Frågan är nu hur lång tid det dröjer innan deras fiende – som inte drar sig för att överskrida några etiska gränser – inser det.
”Trasdockan” är en av 1950-talets mer nervkittlande filmer, och inte minst skapar den en effektiv ovisshet genom sin okonventionella dramaturgi. Redan halvvägs in i filmen verkar det som att vi står inför berättelsens klimax – Harry har mördat barnens mor och kräver att barnen ska visa var pengarna finns. John och Pearl tvingas fly, och nu kan berättelsens teman på allvar börja utforskas och fördjupas. Barnen träffar den vänliga damen Rachel, som förbarmar sig över dem. Hon blir en kontrast till Harry, eftersom hon utan någon materiell vinning viger sitt liv åt att hjälpa övergivna barn. Hon säger till John att ett barn har mer uthållighet än vad Gud någonsin kommer att skänka oss senare i livet. Barnen skildras som offer för de vuxnas girighet, men de förmår likväl uthärda det som ödet skänker dem.
