Mammabloggen: Tiden försvinner lätt i skogen med 11-åringen
Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Det är inte lätt att göra en tidsuppskattning för en tur i skogen. Så här i efterhand undrar jag fortfarande hur en tur på 5 km kunde ta så lång tid. Vi som gick på med raska steg och hade så roligt, men det kanske var som man säger att tiden går fort när man har roligt.

Jag och 11-åringen har pratat om att vi vill ut och vandra lite oftare, alltså 5 km-turer eller längre. Benen orkar och naturintresset är stort, och själv tycker jag det är så skönt att vara ute och gå i naturen. I lördags skulle det bli av.

Halva familjen ska ut på hajkäventyr och då vill vi också ut i naturen. Han ser verkligen fram emot dagen och funderar på vart vi ska. Vi kan gärna gå hela dagen. Helst ha med oss lunch, och middag som vi kan grilla. Korv passar ju bra. Entusiasmen är stor. Jag har dock saker att göra på förmiddagen så jag säger att vi kan åka efter lunch. Vi kan ha med något att fika.

Vi bestämmer att vi ska gå en 5 km-tur runt en sjö i ett naturreservat inte långt bort från oss. Miljön där är fin och det är lättgånget med roliga stigar och ibland spänger, trevlig våtmark som luktar gott. Rundan är i princip platt. Det skulle kunna ta en och en halv timme, tänker jag. Vi brukar ha samma tempo han och jag.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Sen start

När dagen kommer tar mina göromål längre tid än jag tänkt. Lillebror på 9 år, vill absolut inte komma med, fast jag säger att där kommer att finnas mycket bär. Det hjälper inte att säga det flera gånger. Han åker till en kompis och vi gör i ordning vårt fika som kommer att bli vår middag. Det blir goda smörgåsar och varma koppen. Det kan låta lite torftigt med pulversoppa med tanke på hur planerna lät i början, men det är faktiskt något han längtat efter. Varma koppen förknippar han med potatisupptagning tillsammans med morfar. När vi har varit med där så brukar vi sitta på en upp-och-ner-vänd gammal eka och äta smörgåsar och dricka varma koppen.

Vid fyrasnåret kommer vi iväg. Vi har fika med oss, en svampkorg med svampbok, kameror, sköna vandringsskor respektive stövlar som passar, och gott humör. Vi har lovat att vara tillbaka i god tid innan nattning hos kompisen där 9-åringen är. Så lång tid ska det ju inte ta. Det är ju ändå bara 5 km.

Vi går inte den vanliga stigen ner mot den som går runt sjön utan vi tar av på en annan stig där vi hittat fjällig bläcksvamp ett tidigare år. Det här har sonen sett fram emot. Vi går och går och minns inte riktigt att man behövde gå så länge innan svamparna dök upp. Vi ser att någon varit där och röjt kring stigen. Lite nedslagna inser vi att de kanske också har röjt bort den fina svampen.

Röksvamp. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Men så ser vi en som står där och väntar på oss. En bit bort hittar vi en till. Ja, det var ju roligt att i alla fall hitta några, säger vi, och går vidare.

Plötsligt hoppar sonen till och ropar rakt ut. Där är de ändå, fast vi hade gett upp. Det är fullt av dem; från småttingar till ”vuxna” men fina. Glada börjar vi plocka. De ser roliga ut och påminner om hattifnattarna i Mumintrollet. Vi plockar och plockar. Jag vet inte hur länge vi sitter där innan vi bestämmer oss för att vara nöjda. Det var lyckat!

Med raska steg

Vi hittar till sjörundan, men eventuellt kan det ha blivit en omväg med svampstigen. Nåja, vi tar långa steg på spängerna och beundrar konfettin av röda och gul asplöv längs stigen. Skogen är fin och det luktar gott. Ibland stannar vi och tar några bilder på något som är särskilt fint. Sedan går vi vidare med våra raska steg – vi behöver ju tänka på att det inte ska ta för lång tid så att det börjar bli mörkt.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Det är roligt att gå och vi har mycket att prata om och fundera på. Vi gör inte många stopp, men så småningom när klockan redan slagit sex, fast vi gått på i rask takt, börjar det bli dags att stanna och äta vår middag. Det är inte långt kvar på vår runda och vi har hunnit se mycket; ett par stora fåglar mitt ute i sjön, en stor och mycket fin björksopp som sonen absolut ville ha till sandsopp, och så förstås lingon och omogna tranbär, som vi mumsat på längs vägen.

Luften har börjat kännas ruggig, och vi bestämmer att det är just den perfekta beskrivningen av en ökad luftfuktighet i kombination med att solen redan försvunnit. På en kulle en bit bort står ett bestånd alldeles gula träd och blickar ut över myren som vi går över. Det påminner om en kör som högtidligt framför ”Sköna höst välkommen” för publiken nedanför – myren.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Vi stannar till vid en grillplats strax efteråt. Sonen är glad över den varma pulversoppan och den goda baguetten han gjort i ordning till sig. Varm soppa ute är verkligen en höjdare. Det är mysigt och vi är fullkomligt nöjda.

När vi sedan gått den sista biten till bilen har det verkligen börjat mörkna. Hur det nu har gått till, trots våra raska steg och fåtal stopp, så har 5 km-turen tagit nästan tre timmar. Innan vi sätter oss i bilen ringer jag för att kolla läget hos 9-åringens kompis. Nejdå, det är inte bråttom alls, bara han hinner äta popcornen de just ska göra.

När vi sedan kör den lilla grusvägen ut ur skogen har vi turen att få se en älgko med sin kalv mitt framför oss. Det blir en fin sista upplevelse på vår lilla tur i skogen. Väl hemma har det hunnit bli helmörkt. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.