Den politiska debatten om koranbränning vittnar om politiska låsningar och ett totalt sammanbrott av politiskt ansvar. Alla partier borde ta ansvar för att lösa frågan eftersom landets säkerhetspolitiska läge försämrats radikalt.
Uppmaningarna till folket är att vi ska leva som vanligt. Det enda som diskuteras är yttrandefriheten, men det är svårt att se vad koranbränningar har med yttrandefriheten att göra eftersom aktionerna är noga genomtänkta och valet av platser alltid syftar till att kränka så många som möjligt. Polisen ger tillstånd utanför moskéer, utanför muslimska länders ambassader och i utanförskapsområden.
I politiken står ytterligheterna mot varandra. På ena sidan SD:s Rickard Jomshof som twittrade om Muhammed som mördare och slavdrivare samtidigt som regeringen och Ulf Kristersson höll presskonferens och bad medborgarna att ta ansvar och inte driva på debatten. På den andra arga socialdemokrater som skyller allting på SD. Magdalena Andersson bad Jimmie Åkesson i Aktuellt att stoppa koranbränningarna eftersom SD enligt Andersson är de enda som eldar Koranen. Kristersson och Strömmer, som tassar försiktigt fram i rädsla för att Tidöavtalet spricker, både kritiserar och försvarar SD.
Så har vi polisen som med en dom i Förvaltningsrätten i ryggen ger tillstånd till nya bränningar. Rätten prövade två fall av koranbränningar utanför Iraks och Turkiets ambassad där polisen sade nej. Förvaltningsrätten ansåg inte att den hotbild som redovisats var tillräckligt konkret och kopplad till den aktuella sammankomsten.
Så koranbränningarna fortsätter. Nu senast i Rosengård i Malmö där bilar som stod parkerade och ett garage sattes i brand, gatstenar bröts upp och kastades mot polisen.
Är upploppen som blir en konsekvens av koranbränningarna vår absolut viktigaste demokratiska rättighet?
Eller är det snarare så att vårt långa gedigna demokratiarbete undergrävs?
Vem definierar yttrandefriheten och demokratin?
Tittar vi på den lagstiftning vi har behövs inga stora förändringar för att stoppa detta elände, som varje gång det sker skadar landets trovärdighet. Många jurister har pekat på snabba möjligheter att stoppa bränningarna, bland andra Thomas Bodström (S) som varit justitieminister i flera regeringar. Han hävdar att vi redan har de lagar som krävs, till exempel genom ordningslagen som stadgar vad man får göra på allmänna platser. Genom en förordning kan lagen skärpas utan att yttrandefriheten inskränks.
Med den lagstiftning vi har behövs inga stora förändringar för att stoppa detta elände, som varje gång det sker skadar landets trovärdighet.
Regeringen tar eget beslut om förordningar och skärpningen kan vara på plats inom 14 dagar. I Rosengård hade en sådan skärpning av lagen varit oerhört betydelsefull. Någon inskränkning av yttrandefriheten är det knappast frågan om. Vi har förbud mot hets mot folkgrupp, förtal och förolämpningar. Det är inte en rättighet vid demonstrationer att kasta sten på polis, bränna bilar och skapa en stor rädsla och osäkerhet i bostadsområdet.
Lotta Gröning, opinionschef
Kontakta journalisten: [email protected]
