Kulturell frihet och gängkultur
Sveriges radios musikpris aktuell i uppskruvad kulturdebatt. Foto: Bilbo Lantto


En kulturdebatt rasar sedan en gängkriminell artist nominerats till P3 Gulds musikpris. Meningarna går isär huruvida detta är kulturell frihet eller missbruk av public service.

Artisten är enligt polisen associerad med vad som sägs vara ett av de våldsammaste kriminella nätverken i Sverige idag. Artisten som går under namnet Yasin Byn har tidigare avtjänat ett tvåårigt fängelsestraff för grovt vapenbrott samt suttit häktad för misstanke om mord.

En kort tid efter nomineringen kom Yasin att häktas för ännu ett brott - stämpling till människorov - anklagelser som för övrigt förnekas. P3 Guld beslutade trots detta att gå vidare med nomineringen. Yasin vann till slut priset för årets artist samt årets hiphop/r’n’b. Några dagar senare stod det klart att han även åtalas för brottet han misstänks för.

De tidigare domarna, gängmedlemskapet samt innehållet i musiken var känt sedan länge.

Vinsten i sig är inte lika anmärkningsvärd som att man faktiskt valde att göra nomineringen till att börja med. De tidigare domarna, gängmedlemskapet samt innehållet i musiken var känt sedan länge. Den högljudda kritiken som uppkommit har besvarats från public service sida med att man bör separera på verk och person. Konst och musik bör bedömas i sig själva och inte censureras med anledning av konstnärens karaktär och bakgrund. Det är musiken som hyllas i detta fall enligt P3.

Argumentet tycks dock inte riktigt stå sig då verken i fråga till stor del handlar om just gängkriminalitet som artisten själv framstår delaktig i. Det går således inte att göra den sagda separationen.

Det är ett intressant fenomen att vi i denna tid av politisk korrekthet kan finna denna hyllning av romantiserande skildringar av gängkriminalitet, narkotika och våld. Vilket musikinnehåll hade då legat bortom gränsen för vad kulturetablissemanget anser acceptabelt? Migrationskritik? Abortmotstånd?

Kritik från vänster

Vi har på Twitter fått se oväntad kritik från vänster. LO-ekonomen Torbjörn Hallö skriver att ”Hade Yasin bott på Södermalm och terroriserat Sveriges Radios chefer och familjer så hade han naturligtvis aldrig fått priset. Men eftersom han ägnar sig åt att förstöra livet för invandrad arbetarklass i förorten så är det en ”stark berättelse” …”.

Ardalan Shekarabi (S) håller med: ”Tryggheten för arbetarklassen borde väga lika tungt som tryggheten för den välmående akademiska medelklassen”. Även Annika Strandhäll (S) stämmer in i kritiken och konstaterar ”Faktiskt helt obegripligt”.

Situationen kan dock göras någorlunda begriplig om man ser på vad kritiken ovan egentligen består av. Det är onekligen arbetarrörelsens klasskampsretorik vi ser i argumentationen om den välmående medelklassen på Södermalm som med denna nomineringen förstör för den invandrade arbetarklassen.

Sannolikt är just denna klasskampsretorik orsaken till att denna skildring av gängkriminalitet anses politiskt korrekt. Från socialdemokratiskt håll anses nämligen att sociala problem och kriminalitet inom de segregerade förorterna är ett resultat av den ojämlikhet och exploatering som påtvingas av den härskande borgarklassen. Denna kriminalitet är ett resultat av socioekonomiska faktorer och bör behandlas därefter. Det framstår således rimligt att kritiken vänds mot medelklassen istället samtidigt som man okritiskt förmedlar musikens budskap av segregation och systemkritik. Ett budskap med många liknelser med det socialdemokratiska budskapet beskrivet ovan.

Samtidigt legitimeras just den mentalitet av grupptänk som råder inom gängen. Allt bedöms utifrån en upplevd konflikt mellan rivaliserande grupperingar. Lagar och regler appliceras i första hand utifrån identitet och grupptillhörighet, till skillnad mot vad som karakteriserar en rättsstat.

Motsägelsefullt

Dessa dubbla måttstockar leder till att skildringar av verklig gangsterkultur hyllas i public service och ges en statsfinansierad plattform att föra fram budskapet till unga identitetssökande i förorterna. Det konservativa budskapet som till exempel Jordan B Peterson för fram, framstår långt mer kontroversiellt och problematiskt inom public service kulturredaktioner.

Denna händelse har inte i första hand med kulturell frihet att göra. Yasin har rätt att producera och distribuera sin musik. Men när det gäller en gala producerad av public service i allmänhetens intresse, bör det kunna begäras att man håller sig till en konsekvent standard vad gäller vad som verkligen ligger i allmänhetens intresse.

Samtidigt bör S tänka över sin strategi om de vill ha förtroende i frågan om kriminalitet och utanförskap. Identitetspolitik och att poängtera klasskonflikt i tid och otid är inte gångbara lösningar för dessa problem då detta är segregerande i sig. När gängkulturen finns representerad på P3 Guld galan, bör man fråga sig om man inte gått lite väl långt med att relativisera problemen med segregation i förorterna.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.