Staten slösar bort hundratals miljoner kronor av våra skattepengar på integrationsprojekt inom idrotten. Med ena handen delas pengar ut för att stödja integrationen. Med andra handen strör staten ut ännu större summor som används för att motverka integrationen.

Det spelar ingen roll vilken färg regeringen har, nonchalansen för hur skattemedlen används finns i båda blocken.

Under valrörelsen försökte politikerna överträffa varandra i vidlyftiga löften om hur mycket de skulle satsa på idrott i utsatta områden. Det var som om idrotten plötsligt sågs som lösningen på de stora samhällsproblem som uppstått på grund av den havererade integrationspolitiken.

I själva verket är idrott det område där integrationen fungerar bäst och det på ett naturligt sätt utan inblandning av politiker.

Men det finns ett undantag. Flickor som lever under hedersförtryck tillåts inte att idrotta.

De hjälps inte på minsta sätt av att den sittande regeringen årligen ska satsa 100 miljoner kronor på idrott i utsatta områden. Pengarna går till pojkar och män som redan är lika aktiva inom idrotten som genomsnittet svenskar. Alltså finns det inget behov av integrationsprojekt om dessa inte omfattar även flickor.

Sägas ska att runt 20 miljoner kronor lagts för att locka flickor i utsatta områden till idrotten. Men det framstår mest som en meningslös gest utan ärlig avsikt att få till en förändring. 20 miljoner kronor är en droppe i havet jämfört med de summor som öses över föreningar och religiösa samfund som motarbetar integration och upprätthåller hedersnormer.

Riksidrottsförbundets (RF) nyligen släppta rapport om de stora skillnaderna mellan idrottsutövandet i olika bostadsområden visar svart på vitt vari det verkliga problemet finns. Vid en första anblick kan man förledas att tro att det finns socioekonomiska orsaker till de stora skillnaderna, att allt bottnar i familjens ekonomiska situation och vilken samhällsklass man tillhör.

Så är inte fallet.

Fortsatt läsning av rapporten ger den egentliga förklaringen till de stora skillnaderna. Tjärna Ängar i Borlänge fungerar som ett perfekt belysande exempel. Det är ett utsatt område och snittet för ungdomar som idrottar är bara 25 procent – långt under riksgenomsnittet.

Så långt kan man anse att det vore önskvärt om staten använde skattemedel för att stimulera till mer idrott.

Men det behövs inte. 38 procent av pojkarna i Tjärna Ängar idrottar redan. Det är alltså i nivå med rikssnittet för svenska ungdomar. Däremot idrottar bara 11 procent av flickorna i området.

Att skjuta till pengar är ingen lösning.

I familjer som lever efter hedersnormer finns det förmodligen inga pengar i världen som skulle få föräldrarna att släppa i väg sina döttrar till en idrottsaktivitet.

Det är uråldriga krafter som styr i dessa områden, krafter som skulle kritiseras och bekämpas om de fanns bland medelsvenssons men som inte bara accepteras utan dessutom får stort statligt stöd.

Vad svenska politiker har för intresse att stödja kulturer där barnäktenskap, tvångsgifte, könsstympning och hedersmord existerar är något bara politikerna själva kan svara på.

Gissningen att det handlar om naivitet, underdånighet och rädsla för bli betraktad som islamofob ligger sannolikt mycket nära sanningen.

Om politikerna verkligen menade allvar med att förbättra integrationen inom idrotten och andra områden skulle de inte utan tanke slussa ut pengar och hålla tummarna för att de hamnar i rätt fickor.

För det gör pengarna inte. De kommer till männen med makt som därmed får utökade resurser att förstärka de hedersnormer som är så viktiga i deras strävan att bibehålla och stärka sina parallellsamhällen.

Forskningen visar att flickor födda utanför Europa idrottar allra minst. Många av dem förbjuds av sina föräldrar att vara med i skolgymnastiken och på simundervisningen.

Som en ung flicka uttrycker det i Rädda Barnens rapport ”Allt jag inte får göra”: ”Jag vill så gärna gå och bada med mina kompisar. Känna att jag är som alla andra. Men jag har inte ens en baddräkt eller en bikini.”

Tjejers rätt i samhället (Tris) är en ideell förening som bildades 2002 och som aktivt arbetar mot hedersrelaterat förtryck och våld. Föreningen har i många år arbetat i Uppsala med fysiskt inaktiva flickor med utländsk bakgrund.

Sandra Sarin på Tris menar att såväl idrottsrörelsen som forskarvärlden är ointresserade av den utsatta gruppen.

– Vi möter hårt motstånd överallt. Vart vi än vänder oss är det alltid någon som tycker att det här är en problematik vi inte ska prata om för att man stigmatiserar utlandsfödda, säger Sarin.

Det finns en tystnadskultur som lägger locket på i många frågor i svensk idrott och det finns ett stigma kring psykisk ohälsa. Båda dessa problem har Epoch Times med hjälp av erfarna experter belyst i några tidigare nummer.

Men att det i Sverige 2023 finns ett stigma runt kvinnors idrottande går stick i stäv med den övriga samhällsutvecklingen och borde vålla ramaskri inte minst bland de mest radikala feministgrupperna.

Men därifrån är det tyst. Inte heller barn- eller människorättsorganisationer protesterar mot att Sverige bryter mot Barnkonventionen som blev lag första januari 2020.

Den totala handlingsförlamningen från politiker, myndighetspersoner och andra instanser och organisationer är djupt oroande.

En studie från 2017 visar att runt en kvarts miljon människor lever under hedersförtryck i Sverige. Det är en ökning med närmare 150 000 människor jämfört med studien sex år tidigare.

Gruppen flickor som utestängs från idrotten har ökat markant.

Då det visat sig att statens mångmiljonsatsningar med skattemedel inte gett resultat har forskare lagt fram förslag på könssegregerade idrottsplatser.

Det skulle säkert leda till att fler hedersförtryckta flickor idrottar och sett ur det perspektivet är förslaget vällovligt.

Men samtidigt skulle det cementera segregationen. Den regering som ger ekonomiskt stöd till könssegregerade idrottsplatser har gett upp hoppet om att få till stånd en fungerande integrationspolitik.

Till sist ett personligt minne om hur hederskulturen fått fäste i vårt land.

Jag satt på träningscykeln på gymmet där det bakom en stor glasvägg fanns en liten bassäng. Plötsligt kom föreståndaren in och bad mig att avsluta träningen.

”Det är några kvinnor som ska bada”, sade föreståndaren.

Eftersom det ofta var kvinnor både i gymmet och i bassängen förstod jag inte problemet med min närvaro.

Då föreståndaren förklarade att det var muslimska kvinnor som inte fick visa sig i baddräkt för män erbjöd jag mig att vända ryggen mot glasväggen.

Inte ens det räckte utan det var bara att lämna lokalen.

Jag skulle naturligtvis ha stått på mig.

Så här drygt tio år senare är det tyvärr bara att konstatera att politiker, myndigheter, stora delar av media och andra makthavare visar samma avsaknad av ryggrad som jag gjorde då.