Dekadens förknippas ofta enbart med privat (o)moral. Dekadens utmärks bland annat av brist på ansvarstagande, förlust av högre osjälviska värden och infantilisering. Bristen på ansvarstagande har lett fram till den elkris vi just nu genomlider, men även till kommande kriser som ännu inte fått samma uppmärksamhet.

Själva sinnebilden för dekadens torde vara kejsar Nero, känd för att han först satte eld på Rom för att sedan anklaga de kristna för att vara skyldiga, och han ägnade sig åt att spela fiol medan hans huvudstad brann ner. Som så många andra historiska anekdoter kan man på god grund ifrågasätta sanningshalten. Det är helt klart att han inte spelade fiol, eftersom den inte såg dagens ljus förrän över tusen år senare. Historiker har olika uppfattning om i vilken mån Nero deltog i släckningsarbetet, och det förefaller inte troligt att han satte eld på staden, även om flera historiker med Tacitus i spetsen återger att sådana rykten var i omlopp i Rom efteråt. Vad som däremot är oomtvistat är att Nero använde branden som en förevändning att bedriva bestialisk förföljelse av kristna.

Det må vara hur som helst med sanningshalten runt Neros göranden och låtanden, men att bilden fått sådant fäste torde bero på att den illustrerar allmängiltiga teman inom dekadens. I uppslagsverk definieras ofta dekadens med förfall, fördärv, och vägen mot moralisk undergång. Inom konsten läggs ofta tonvikten på det sistnämnda, vilket troligen kan förklaras åtminstone delvis med det bildmässigt tacksamma i att skildra orgier. En djupare förståelse av mekanismerna bakom dekadens kräver dock en lite bredare palett.