Hur konstutbildningen förändrats från 1800-talet till idag
Studie av en gipsform från 1863 av Luke Fildes (Storbritannien 1843-1927). Blyerts på papper. Foto: Victoria Albert Museum


Konstundervisningen i 1800-talets Frankrike, England, Tyskland, Italien, Spanien, USA – eller vilket annat modernt land som helst på den tiden – stod i direkt motsats till hur majoriteten av skolorna undervisade i konst på 1900-talet, och fortfarande idag i de flesta fall.

Övergången från akademisk till modernistisk utbildning berodde inte på tekniska framsteg inom konstmaterial eller praktik, utan på en filosofisk förändring av själva konstbegreppet.

Som en del i denna filosofiska förändring raderades praktiskt taget de akademiska utbildningsteknikerna, och de stora konstnärerna som hade behärskat dem, från undervisningen i konst och konsthistoria på 1900-talet.

Precis som med mycket annat i historien svänger emellertid pendeln i båda riktningarna. Sedan 1995 har man på allvar försökt att återskapa de tekniker som används av akademierna, och intresset för 1800-talets, 1900-talets och renässansens akademiska konst växer igen.

1800-talets akademiska utbildning var en heltidssatsning som endast de seriösa, som ville satsa helhjärtat på en konstnärskarriär, gav sig in på. Det var allomfattande, ett sätt att leva. Det tog vanligen fyra eller fem års heltidsstudier att lära sig denna rigorösa metod. De första ett till två åren ägnades helt åt teckning.

Skelettstudie från 1829 av William Edwars Frost (Storbritannien 1810–1877). Blyerts på papper. Foto: Victoria Albert Museum

Eleverna började med grundläggande begrepp, som att märka ut generella gränser för de föremål man önskar avbilda så att de hamnar rätt på pappret eller duken före man börjar sitt arbete, sedan teckna primära former i ett stilleben, sedan sight-size (en metod med vilken konstnären avbildar föremål med exakt samma storlek på pappret som ögat ser det för att kunna göra exakta mätningar), och sedan gå över till antikritning med blyerts eller kol (man undviker färgernas komplexitet genom att teckna av 3D-föremål som är naturliga i nyanser av grått, och överför dem till 2D för att få dem att se ut som 3D-föremål).

Efter att eleverna behärskade detta gick de vidare till anatomi, som inkluderade teckningar av muskulatur och skelett, kroki med nakenmodeller som håller långa och korta poser.

Dagens konstskolor erbjuder kroki där den långa posen är en timma, men vid 1800-talets modellteckning varade de långa poserna i flera dagar eller veckor. Modellen fick ta pauser men återvände för att upprepa samma pose om och om igen så att eleverna hade tid att fullända sina teckningar och fördjupa sina insikter i dolda nyanser. De slutade inte förrän de hade skapat riktiga konturlinjer, utan vilka formen aldrig kunde avbildas korrekt. Det var bara efter att de behärskade förmågan att teckna som eleverna tilläts arbeta med färg och färger.

Studie av manlig nakenmodell från 1801 av John Constable. Blyerts på papper. Foto: Victoria Albert Museum

Eleverna måste sedan lägga åt sidan vad de lärt sig om teckning och lära sig färgens medium, som inbegrep förståelse av termer som ton (en färgblandning som inte är en ren färg) och chroma/saturation (färgmättnad). De skulle också studera de väsentliga i en scumble (en form av glasyr – ett tunt, opakt lager av färg som ger en mjukare effekt) och glasering (ett lätt, genomskinligt lager av färg över ett underliggande opakt lager) som avser att ge djup och rikedom.

Även i sin barndom på 1800-talet kritiserade den modernistiska ideologin ateljéernas metoder. De konstaterade att elevernas arbeten tenderade att se likadana ut efter avslutat konstprogram. Detta togs som ett tecken på att deras naturliga konstnärliga röst hade förändrats för att matcha lärarnas eller andras röster.

När något är noggrant avbildat kommer det emellertid att se likadant ut som det ursprungliga objektet. Så när någon har lärt sig denna metod, och bara har gjort elevarbeten, kommer verken naturligt att se väldigt lika ut. Först efter att förmågan hade lärts in började en elev från en ateljé eller en akademi att skapa sina egna originalverk och utveckla sin egen röst. Detta uppstår generellt under det sista året med en diplommålning eller utställning, och uppnåddes oftast inte förrän efter flera år av professionell erfarenhet.

Akademisk undervisning i bildkonst är färdighetsbaserad, precis som när man lär ut rytm, tempo och skalor i musikskolan. Då får eleven de grundläggande färdigheterna för att sedan kunna komponera sin egen musik. När de har lärt sig ett solitt hantverk, färgteori, färghantering och perspektiv, kan eleverna utöka sina egna färdigheter, uttrycka sig själva visuellt och skapa sina egna unika konstverk. Det ansågs viktigt att konstnären inte hölls tillbaka av oförmågan att genomföra en målning som de önskade bara på grund av att de inte hade den nödvändiga träningen och de uppnådda förmågorna som krävdes.

Kara Lysandra Ross, driftansvarig på Art Renewal Center, är expert på europeisk 1800-talskonst.