Guide till klassikerna: Dantes ”Den gudomliga komedin”
“Den yttersta domen” av Michelangelo i Sixtinska kapellet inspirerades av Dantes "Den gudomliga komedin". Den föreställer de tre rikena i livet efter detta: helvetet, skärselden och himlen. Foto: Public Domain


I, som här inträden, låten hoppet fara!

Så står det ovanför helvetesporten i första delen av Dante Alighieris hyllade verk ”Den gudomliga komedin”. ”Komedin”, som Dante först kallade den, är en hopdiktad resa genom de tre rikena i livet efter döden: Inferno (helvetet), Purgatori (skärselden) och Paradiso (himmelriket).

Det kanske inte låter så roligt, men Dante kallade sitt episka verk för en komedi eftersom komedier, olikt tragedierna som börjar bra och slutar tragiskt, börjar dåligt men får ett gott slut. Och den lyriska dikten slutar verkligen väl: protagonisten, som även han heter Dante, når fram till sin önskade destination – himlen – en vacker, lugn, ljus och i grunden god plats. Som motsats är infernot mörkt, dystert och bebott av oförbätterliga syndare.

“Dante i Verona,” 1879, av Antonio Cotti. Dante avbildas ofta i en lång, röd dräkt. Foto: Public Domain

Dante skrev komedin under en exil från Florens mellan 1302 och sin död 1321. Det är den första betydelsefulla texten skriven på folklig italienska, och den skrevs på terziner, ett elvastavigt versmått (ibland tiostavigt) med rimmet aba-bcb-cdc-ded, som Dante själv uppfann.

Historien har sin början på skärtorsdagen år 1300 när Dante var 35 år. Han antyder att han är ”medelålders” i diktens öppningsstrofer:

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.
Hur jag kom in dit vet jag inte riktigt,
så tyngde sömnen ned mig då jag avvek
ifrån den väg som är den enda sanna.

Till helvetet tur och retur

I början av ”Infernot” alluderar Dante till den apokalyptiska versionen av Uppenbarelseboken. I en mörk skog, tre hotfulla djur: en leopard, ett lejon och en varghona – symboler för lust, stolthet respektive girighet – hindrar Dante från att klättra upp för ett berg.

“Dante springer från de tre djuren” av William Blake. 1824 gav John Linnell Blake uppdraget att illustrera Dantes “Den gudomliga komedin". Foto: Public Domain

Mitt under Dantes förtvivlade tillstånd dyker den romerska poeten Vergilius, författaren till nationaleposet ”Aeneiden”, upp och meddelar att man sänt honom för att ledsaga Dante. Först måste de stiga ned i helvetet, en trattformad krater som Lucifers fall skapade.

Innan resan börjar, helt i linje med den klassiska episka traditionen, åkallar Dante gudinnorna, eller muserna, för inspiration. Detta gör han även i början av de andra två böckerna, ”Purgatori” och ”Paradiso”.

Dante och Vergilius måste passera genom nio kretsar av helvete, där straffen blir värre i takt med att de misstag som ligger till grund för straffen blir allvarligare. I den första kretsen finns mytiska och historiska karaktärer som dog innan kristendomen grundandes, och som därför inte hade lagt någon grund genom dopet. Här dröjer sig förnäma och dygdiga karaktärer kvar, såsom Platon, Aristoteles, Galenos, Avicenna, Cicero och Ovidius.

“Francesca da Rimini och Paolo Malatesa bedöms av Dante och Vergilius” av den holländsk-franska romantiska målaren Ary Scheffer. Francesca och Paolo har fått sina kroppar sammansmälta som ett straff för sin otrohet.  Foto: Public Domain

I den andra kretsen blir Dante upprörd av straffens grymhet. Där stöter han på lustfyllda själar, inräknat legenderna Tristan och Isolde och Francesca da Rimini och hennes älskare Paolo. Dessa två själar, som mördades av Francescas make tillika Paolos bror, Giovanni Malatesta, driver planlöst omkring med kropparna ihopsmälta som straff för sin otrohet. De sitter ihop för alltid, en inverterad betydelse av föreskriften i Matteusevengeliet: ”Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt”.

I de återstående sju kretsarna av helvete ser Dante och Vergilius straff som är oerhört kusliga; syndarna lever under groteska förhållanden. Dessa inspirerade Giottos freskmålningar av den yttersta domen på väggar och tak i Scrovegni-kapellet i Padua.

Författaren Dantes vän och landsman Giotto fick i uppdrag att måla kapellets insida av sonen till en ökänd ockrare som Dante identifierar i helvetets sjunde krets. Där slår rika knösar bort eldflammor så som hundar skakar bort insekter om sommaren.

I nästa, svekets och bedräglighetens krets, ser Dante och Vergilius påvar som gjort sig skyldiga till simoni (handel med kyrkliga ämbeten). De har inverterat den moraliska ordningen och går en evighet som begravda upp och ned med sina huvuden i dikena till mötes.

I den nionde kretsen ser pilgrimerna greven Ugolino smaska på ärkebiskopen Ruggieris huvud, straffet för förräderi. I verkligheten konspirerade Ugolino mot sitt kejsartrogna parti ghibellinerna, för att få oppositionspartiet, de påvetrogna guelferna, till makten. Ärkebiskopen förrådde sedan Ugolino och fängslade honom och hans söner, och lät dem långsamt svälta ihjäl.

“Ugolino och hans söner” 1861, av Jean-Baptiste Carpeaux. Denna skulptur föreställer Ugolino, som tillsammans med sina söner svalt ihjäl som straff för sitt bedrägeri. Foto: Public Domain

Slutligen anländer pilgrimerna till jordens mitt, där de tvingas bestiga Lucifers håriga sidor för att komma upp till jordens yta och ta sig in i skärselden, där de ska renas från helvetes fläckar. Vid entrén till Purgatori skriver en ängel bokstaven ”P” på Dantes panna sju gånger med spetsen av sitt svärd, och säger: ”Försäkra dig om att rengöra dessa sår när du är inne”. Varje ”P” står för piaghe (sår) som bildats av peccati (synder). Dante måste jobba av, och tvätta bort var och ett av dem på skärseldens sju olika avsatser. Varje gång han ångerfull lämnar en avsats rengör ängeln hans panna och tar bort en av bokstäverna.

“Dante och Beatrice,” 1906, av Salvatore Postiglione. Beatrice ledsagar Dante genom himlen, och förklarar att Gudsskapelser, utflyttade till jorden, längtar hem till sitt ursprung. Foto: Public Domain

Förnyad och renad är Dante nu redo att stiga ”till stjärnorna”. En kvinna vid namn Beatrice, hämtad från Augustinus texter, har tagit Vergilius plats och ledsagar Dante genom himlen. Hon förklarar att Guds skapelser, utflyttade till jorden, längtar hem till sitt ursprung. Dante och Beatrice stiger genom flera himlar, förbi månen och planeterna, till Empyréen – den gudomliga fridens himmel. Liksom ”Inferno” och ”Purgatori” slutar ”Paradiso” med en referens till stjärnorna:

De första som kommenterade verket tolkade det som en allegori för Jesus liv. I sin ”Life of Dante” klassificerar Giovanni Boccaccio, författaren till ”Decameron”, Dante som profet och dikten som en profetia. Humanisten Cristoforo Landino (1424-98) såg på verket som en metafor för själens resa tillbaka till Gud, och den neapolitanska politiska filosofen Giambattista Vico (1668-1744) såg ”Den gudomliga komedin” som en produkt av sin barbariska tid och Dante som sin tids historiker, och kallade honom för Toscanas Homeros.

På senare tid har ”Den gudomliga komedin” inspirerat till många kreativa verk inom konst, arkitektur, litteratur, musik, radio, film, tv, serietidningar, animationer, digital konst, dataspel och till och med en påvlig encyklika, ”Deus Caritas est” (2006), vilken enligt påve Benedict XVI inspirerades av den sista versen i ”Paradiso”.

Oftast är det Dantes ”Inferno” med sina kusliga bilder och förvridna karaktärer som har inspirerat litteraturen och författare som Chaucer, Milton, Honoré de Balzac, Marx, Elliot, Forster, Beckett, Primo Levi och Borges.

Få filmer har införlivat hela berättelsen. De tidigaste stumfilmerna från 1911 (”L’Inferno”) och 1924 (”Dante’s Inferno”), och den första spelfilmen 1935 (även den ”Dante’s Inferno”) fokuserade alla på varelserna och händelserna i infernot.

Peter Greenaway och Tom Phillips flerfaldigt prisade ”A TV Dante” från 1990 blandar narration av John Gielgud och elektroniska bilder och ljud med expertkommentarer – exempelvis ger David Attenborough en förklaring till de tre ”djuren”. En animering från 2010 och en dokumentär från 2012 fokuserar på skräcken i infernot, medan en annan förskräckande animation från 2010 baseras på ett videospel, och avviker starkt från originalet.

Det är inte alltid som infernot används för att väcka rädsla och skräck. Filmen ”American Psycho” hör till de filmer som inte har någon koppling till ”Den gudomliga komedin” men som innehåller citat och passager från infernot: ”I, som här inträden, låten hoppet fara!”, en strof som fortfarande får publiken att rysa, nästan 700 år senare.

Frances Di Lauro är lärare och chef för avdelningen för skriftliga studier vid University of Sydney i Australien. Denna artikel publicerades ursprungligen i The Conversation och är översatt från engelska.